Den allra viktigaste källan att börja med när man börjar sin släktforskning är att prata med de släktingar som lever idag. De bär med sig minnen som är ovärderliga för att få liv i dina anor! Lyssna, skriv ner, kanske till och med spela in när du pratar med dina släktingar – nu för tiden finns ”diktafoner” i de flesta mobil-modeller! Glöm inte fråga om du får lov att spela in ert samtal, och förklara att det är enklare för dig att lyssna och anteckna efteråt än att försöka hinna skriva ner alla svar vid ert möte. De flesta blir generade av att spelas in, men brukar godta en sådan förklaring, och tänker inte på att ”bandspelaren” går efter ett tag.
Fråga om fotografier, brev, tidningsurklipp och annat sparat material. Det är många som har sånt i sina gömmor, och kanske inte vet vad de ska göra av det. Erbjud dig att arkivera det åt dom, men att sakerna fortfarande är deras (om du har plats själv såklart!). Är de rädda om foton och gamla brev, be att få låna för att lämna tillbaka, eller om möjligt scanna på plats – en liten bärbar scanner att koppla till en bärbar dator är ett toppenhjälpmedel när du intervjuar dina släktingar. Hantera allt material med stor försiktighet, så du visar att du förstår dess värde!
Förbered mötet
Förbered gärna mötet med enkla intervjufrågor. Är det någon särskild person du vill ha reda på lite mer om, som personen du ska intervjua kan ha historier om? Hjälp personen lite på traven med att ställa frågor som startar minnesbilderna. Du kanske hört en historia själv, som du vill veta lite mer om, eller bara ta reda på om det är en spridd historia. Även enkla frågor som ”var gick du i skola?” eller ”berätta om ditt första arbete” kan få en hel minnesflod till följd. Hejda inte floden genom att försöka håller er till ämnet, utan njut och häng med på en fantastisk resa!
Om känsliga ämnen
Det finns hysch-hysch och svåra saker i alla familjer. Är det en äldre person kan det vara svårt att ta upp ämnet, och man får gå försiktigt fram. Känn efter med magkänslan om det ens är läge att prata om oäkta barn, osämja i syskonskaran eller annat – det är kanske inte viktigt att ta upp till ytan. Men du kan även göra personen en tjänst genom att försiktigt ställa en känslig fråga en bit in i samtalet. De blir ofta lättade av att äntligen få prata om det, och kanske få ur sig sin version och sina känslor. De svåra sakerna är ofta laddade med många missförstånd och borde kanste retts ut för länge sen istället för att bara tystas ner och ”glömmas”. Sedan är det ju mycket som hör till en svunnen tid och en annan tidsanda, som idag ingen skulle lyft ett ögonbryn för, och då kan det vara extra skönt att ”få det ur världen”.
Glöm inte de som är nära i ålder
Jag kan ibland glömma att generationen precis över min (dvs mina föräldrar, fastrar/mostrar, morbröder/farbröder) har mycket nyttigt att berätta, och faktiskt börjar vara ”gamla” de också, eftersom jag är född i början av 70-talet. De kan ha minnen från andra världskriget – eller varför inte låta dom berätta om hur det var att vara tonåring på 50-60-70-talet? Det är nog så viktig personhistorik!
Finns det gravar som sköts?
Om man är intresserad av den sista vilan kan det vara en bra fråga att ställa till de efterlevande du pratar med. Finns det någon grav som fortfarande sköts? Var finns den? De flesta kyrkogårdsförvaltningar har något slags register – och flera av dom har även varit med i samarbetet kring skivan Begravda i Sverige, men det kan finnas mer information kring gravvården som de efterlevande känner till. Det finns kanske ingen sten på graven, och då kanske du får en förklaring till varför det blivit så.
