Semesterrapport – med bilder!

På allmän begäran kommer här en bildrapport från min semester, men beskrivningar så klart =O)

Vi flög upp till Tärnafjällen med Skyways från Kristianstad. Linda – bilen stod gratis där mellan 7 och 21 juli *blink* och man bör inte vara ute i för god tid, för då är pytteflygplatsen stängd… Men det var ändå skönt att vara ute i god tid, ifall man fick punktering eller något på vägen.
Vi mellanlandade i Stockholm, sedan var det studsplan till Hemavan via Wilhelmina och Storuman… Jag som älskar att starta och landa var liiite trött på det efter den här dan… Vi flög låååågt mellan Storuman och Hemavan – det är ju bara 18 mil mellan dessa flygplatserna, så man hinner inte komma så högt upp. Vi har inte påbörjat inflygningen än, och detta var utanför fönstret. Gulp…

Photoshop-tips för disiga bilder (över sjön eller från flygplan etc). Justera dom med hjälp av Nivåer (Levels). Jag brukar använda nivåer för att plocka fram detaljer i mörkare delen av bilder, och då dra mittenpilen mot vänster. Med disbilder får man bort diset och lyfter fram färger och detaljer genom att dra mittenpilen åt höger istället! Det har jag inte gjort här… *fniss*

Den här bilden får sammanfatta vår semester, även om den inte stämmer helt. Vi satt inte bara i vår gäststuga husvagnen och pimplade whisky, trots att vädret utanför var mest småregningt och grått och pendlade mellan fantastiska 8 och 15 grader….

Jag ska börja med att avliva en myt

Jag lyckades fånga en av ett fåtal gånger under veckan vi besvärades av mygg. För mej är Lappland inte mygg. Om det sedan beror på mitt lapp-blod som myggen inte gillar, att myggen inte kan flyga med kofta på sej, att Rönäs inte ligger i myggrikt område eller vad vet jag inte. Men jag kan inte minnas en enda av min barndoms somrar i Tärnafjällen som varit besvärliga p.g.a. mygg. Då är myggen i skymningen hemma på Möcklö minst lika besvärliga, och attans mycket giftigare (svider mer enligt min högst ovetenskapliga undersökning).

Så snälla ni – skippa inte en Lapplandssemester för att ni är rädda för mygg!
(Dessutom finns det en uppsjö av bra myggmedel nu för tiden – förr fanns det typ myggstift… För husbruk finns det allt från små batteridrivna magiska fläktar tiill spiraler, grejer man sätter i eluttag m.m. Man är bättre rustad än nånsin! Så svaret på frågan "Var det mycket mygg?" är ett rungande nej för min del. Inga jag märkte av, och inga som störde. =O) )

Jag kan inte plåta raka horisonter… Men detta är iallafall den utlovade utsikten på ena hållet från vår stuga. Den kan vara tagen en bit ut på sjön i båten…

En av de första dagarna var det soligt och fint, så då passade vi på att ta vår fjälltur, och tur var väl det, för resten av veckan regnade det dagligen. Här står jag vid Ruttjebäcken, som flyter ut i Tängvattnet mitt i Rönäs by, där min far är född och uppvuxen. Bäcken har ätit sej genom berget och även skapat ett antal jättevackra (men plundrade genom åren) jättegrytor! Vackert och maffigt!
Jag kom inte på förrän halvvägs upp på fjället att jag hade glömt skidorna *fniss*…

Här är Magnus uppe på kalfjället i Rödingsnäset. Bilden var så kul att ta, för precis när jag skulle trycka av, fick jag syn på att min auto-kamera hade valt motivprogrammet med symbolen en gubbe med två bergstoppar bakom sej – snacka om att ha en klok kamera!! *ASG*.

Förutom den fantastiska Ruttjebäcken, som vi lämnat nere i en dal och vandrat upp längs ett av de större biflödena, så är denna lilla blomma en av anledningarna till fjällturen. Iallafall för mej som är blomintresserad. Det är en Brudkulla, somn uppkommit som en hybridart mellan Brunkulla och Brudsporre. Den finns bara på två små lokaler här på Rödingsnäset. Jag har sett den förr (när jag läste fjällbiologi-sommarkurs i Umeå och vi hade fältvecka i Hemavan), men den är lika kul att se varje gång. En söt liten blomma i "min hemtrakt" *stolt*.

Självinsikt

Jag kan avslöja att den korta fjällturen var ingen picknick. Min kondition är inte av denna världen, och min tyngd gjorde det ännu besvärligare. Nerklättringen från fjället ner mot hemmet var något av det jobbigaste jag gjort på lääänge, och jag var stundtals gråtfärdig och arg på min dumma kropp (som jag själv bär allt ansvar i att ha format till vad den är idag)! Dessutom trampade jag sönder mina världens bästa kängor, som är de första skor jag haft på mej som jag inte fick ont i vänster fotvalv efter 10 minuters promenad. De klarade med sin ålder inte den tuffa ansträngningen att ta mej ner för de brantaste skogsbackarna, och rämnade under sulan, så de blev dubbelt så breda… *snyft*

Men hem kom vi, 7 timmar efter att vi blivit avsläppta vid Ruttjebäckens parkeringsplats. Och mental träning fick jag i mängder på vägen ner för att inte bryta ihop!

Saker som bar mej neråt:

* Vetskapen om att Magnus älskar mej, trots att jag är hopplös att gå på fjällvandring med i det skick jag är nu.
* min grymt intuitiva pappselaps som visste precis hur han skulle locka ner mej utan sammanbrott, och var jag behövde tryckas ner på marken för vila istället för tjurigt kämpande (fast han har 35 års träning med min mor…)
* historier från pappas barndom hjälpte mej att ha tankarna på något annat än att knäna höll på att be om nåd.
* självpepping i mängd om hur duktig jag var som tagit mej så långt alldeles själv, och att jag med all säkerhet skulle ta mej hem också.
* vetskapen om att jag, trots att jag tyckte att jag tog ut mej totalt, faktiskt tog det väldigt lugnt och inte skulle vara totalt handikappad resten av veckan – bara nästan…
* en fast förvissning om att jag har med mej alla mina gamla släktingar som levt och knogat i detta landskap och därmed har en styrka att klara av det.

Men visst känner man sej lite oduglig när pappa berättar att de kutade bort över Ruttjebäcken över fjället hemifrån på vad som kändes som en kvart, men nog realistiskt var en 45 minuter, när han som barn skulle upp och slå myrhö, ibland med sån dimma att man knappt såg handen framför sej. Men självklart finns denna kunskap och styrka i mej också, även om det ibland inte känns så. =O)

Fiske är ett måste!

Och fjällröding ÄR världens godaste fisk!

Vi var med både och "langnen" (dvs la ut näten) och tog upp dom fulla med sprattlande röding och "börting" (som är samlingsnamnet för all öringliknande fisk som inte är röding). Fiskmiddan var inte helt 100% rätt, för egentligen ska man äta mandelpären till också. De hade bara rundpären, och det är inte riktigt lika gott… =O(

Brödbak hanns också med

Baka tunnbröd kan man göra även om det regnar. Mamma stod vid kavel och nagg, Magnus stod för gräddningen. Mums med smör och kaviar!

Mina lappländska rötter

På en gammal kyrkogård i Tärnaby hade jag fått tips om att "gamm-Samuel" skulle ligga, alldeles så man såg stenen från vägen. Så vi gav oss till att leta upp stenen, och här är den. Detta är den sista Samuel Samuelsson av 6 stycken i rad i min släktforskning (den bundna namngivningen och patronymikon ställde till det så). Han föddes 1844 och dog 1929, 4 månader efter hustrun Dorotea gick bort (hon står med på stenen också). Samuel och Dorotea återinförde rotslöjden som hantverk i Tängvattsdalen när turistnäringen tog fart i början på 1900-talet. Min farmor Hanna och hennes systrar Britta och Anna var duktiga rotslöjderskor.

Samuel och Dorotea är föräldrar till min farmors far Janne, som tog namnet Rönér. Historiens vingslag swischade verkligen förbi när jag stod och tittade på deras sten. Gick även den obligatoriska rundan på ny-körgårn och "hälsade" på alla som gått bort, men jag känt. Pappa hade även fått reda på var Janne låg, så nu vet jag det också. En oansenlig svårtläst sten som det bara stod J.B.Rönér och sparsam annan info på.

Min fascination för kyrkogårdar i släktforskningen har jag identifierat till att "här är det stopp". Längre än så kommer jag inte. Jag kan bara bredda och få reda på mer om personen medans de var i livet. Men just där, vid gravstenen är de nergrävda, sedan händer det inte mer med dom. De är där. Jag får ett "avslut". Sedan att deras själar far iväg och hittar på annat, blir skyddsänglar, återföds och berikar jorden på nya sätt är liksom nya kapitel som jag aldrig kan knattra in i en släktdatabas eller få bekräftat.

Sista dagen

Det var lite stabilare väder igen, så vi for över sjön, gick ett par hundra meter och sedan förmiddagsfiskade vi i en vacker fors. Man får ingen fisk där, men det är känslan, och naturen som är det viktigaste. Här är poppisen på en klippa med sitt metspö.

Det enda napp jag fick var bottennapp, så vi gick därifrån en krok fattigare.

Sedan fick vi ju gå Kungsleden en vända också… Den är ju inte så lång… *fniss*
Kungsleden börjar i Hemavan (fast det brukar stå Ammarnäs eller något i bäckerna, men Ammarnäs är på andra sidan Artfjällen, så den riktiga starten är i Hemavan).
Vi tog Norrliften upp, skuttade frusna ner till skylten, pappa plåtade, och sedan huttrade vi upp till liften igen och åkte ner i snålblåst och pisseregnet som kommit in och lagt sej som ett surt täcke över hela dalgången… Lite trist kanske, för utsikten uppe på fjället, över Tängvattsdalgången, Gieravardo (Blomsterfjället), Umeälvens meandrande slingor, flygfältet i Hemavan och snöklädda fjäll inne i Norge är bedövande. Nu såg vi mest mulet och regnrusk var vi än tittade…

Avslutar min rapport med en bebisbild, för att påminna er om att det är en enda stor barnkammare utomhus just nu, så var lite vaksamma på skällande fåglar och liknande när ni är ute, så ni inte stör för mycket.
Dessa små dunbollar hoppade omkring runt husvagnen och var hur söta som helst. Lövsångare är arten om någon undrar, och mamma låter "huitt" när hon vill skälla och varna för faror.