Jag har hållt på med släktforskning sedan mitten av 1990-talet och började relativt snabbt föra in min forskning i ett datorprogram. Jag har gått igenom alla olika faser av släktforskandet med nyhetens behag, förundran över att se mormors fars namn i en födelsebok på ett repigt mikrokort på landsarkivet i Lund, det maniska samlandet ”ifall ifall” i diverse hemlånade böcker om lappmarkens bebyggelse och dess folk samt djupdykningar och noggranna dokumentationer av intressanta personer i trädet.
Nu har jag hållt på med uppdragsforskning lite drygt ett år och försöker hela tiden hitta effektiva (=snabba) arbetsmetoder utan att tumma på kvalitén på det framforskade – väl medveten om att mina kunder kanske inte _behöver_ en detaljerad spårning av varje person i en husförhörslinje. Men jag har kommit fram till att alla försök att gena blir senvägar förr eller senare! Jag kanske missade en liten notering ute till höger när jag bara snabbt kollade i en husförhörslängd att familjen var kvar där den skulle och tappar bort en viktig person. Då är det himla bra att ha antecknat källan jag kollat i för att snabbt leta upp rätt sida igen och se om jag missat något.
Detta är min huvudsakliga anledning till varför man ska anteckna källor
För att underlätta för sig själv att komma vidare och knyta ihop lösa spår! Sen händer det även ofta att jag ska komplettera i mitt eget släktträd eller får kontakt med någon gemensam släkting och hittar en uppgift på en person jag inte har en aning om var jag fått ifrån. Det kanske bara står ett födelse och dödsår inskrivet i registret. då kan det ta sin lilla tid att leta fram den uppgiften igen för att veta hur mycket jag ska kunna lita på den. Har jag själv läst den i en husförhörslängd? Är det hämtat från någon av Ossian Egerbladhs böcker (som jag vet innehåller många ”fel”, men ändå är en bra snitslad bana runt trakten)? Har jag hittat det på nätet hos 5 andra forskare som troligtvis kopierat varandras uppgifter?
Under Släktforskardagarna hölls en föreläsning om hur man antecknar källorna på tydligast sätt, där man kunde ladda hem en pdf inför föreläsningen. Jag tyckte det var intressant läsning och upptäckte att mitt sätt var ganska OK, även om jag inte har med aktören som publicerat böckerna i mina noteringar. Kanske bör jag lägga till det i framtiden, men just nu vet jag vilken det är i 99% av fallen plus att resten av min käll-rad innehåller tillräckligt med info för att hitta rätt.
Du hittar infon och pdfen här >>
Om nätpublicering
När det gäller publicering på nätet är jag inte alls upprörd över detta eller har pekpinnar och riktlinjer för hur och när du ska eller bör publicera. Det enda jag tycker bör framgå är om du har osäkra uppgifter (vilket ju de flesta av oss har!). Jag tycker fördelarna med nätpublicering överväger ev. nackdelar, när det gäller att hitta andra som forskar på samma släkt där man kan ha utbyte med varandra och vad man hittat. Det ligger inget självändamål i att hitta allting själv i böckerna – däremot kikar jag helst i böckerna för att verifiera uppgifterna jag fått hjälp med av någon annan.
Tänk er att man följer en familj där man är släkt med äldsta syskonet. Hon flyttar hemifrån och man blir sedan av med föräldrarna och resten av familjen mellan två husförhörslängder. Ingen flyttinfo finns. Då kanske någon annan forskat på ett yngre syskon som de kommer in bakvägen med – alltså spårar från vuxen tills de bor hos föräldrarna – och eftersom de flyttat hemifrån 10 år senare hittar den forskaren familjen på det där andra nya stället och har info om vart föräldrarna tog vägen, kanske döduppgifter m.m. Dessa uppgifter hade jag alltså fått sätta mig och spåra syskonen ett efter ett på något vis tills jag hittade familjen igen, men jag fick snabb hjälp av en annan forskare istället att återfinna familjen.
Därför tycker jag det är viktigt att man lägger ut sin forskning – om man känner sig bekväm med det – för då kan man hjälpas åt att lösa detektivarbeten. Varför ska alla sitta och uppfinna hjulet om och om igen när det gäller grunduppgifterna?
Jag kan förstå invändningar hos de som t.ex. skrivit av långa stycken i böcker eller gjort domboksavskrifter som de anser de lagt en massa tid på, som sedan stjäls av någon annan som forskar på samma person. Om man känner så och är missunsam så kan man väl låta bli att publicera på nätet. Så enkelt är det. =OD
Kontentan av det hela är att jag starkt rekommenderar att man noterar alla källor på en person. Förr eller senare behöver man gå tillbaka och kolla upp en sak, och då är det mycket enklare att veta var man fått uppgiften ifrån! Du kanske ska sammanställa en persons liv och plötsligt har du inte en aning om han var bonde eller dräng eller snickare. Har du då anteckningarna från husförhörslängderna är det bara att kika där. Du gör det för din egen skull. Du kanske inte bryr dig just nu, men om ett par år kanske ett intresse för djupdykning väcks till liv, och då är det rätt skönt att ha gjort grundarbetet redan.
Jag räknar med att jag lägger 50-75% av min forskartid till att anteckna källorna. Det sparar tid i slutänden att jag lägger ner det jobbet redan från början.
