Jag har ju glömt skriva om skrämselhickan Russin gav oss för snart en månad sedan. Han hade varit lite rinnig i sitt ena öga lite drygt en vecka, och plötsligt, samtidigt som vi började stöka väldigt med vår köksrenovering, rivning av väggar och damm och jox, blev Russin snabbt väldigt risig. På fredagen var han knappt ute, låg på konstiga ställen och utstrålade allt annat än pigg och frisk.
Eftersom jag tidigare i veckan haft en allmän check med Åsa om han allmänhälsa visste jag att han är sliten (=börjar känna sej gammal, men fortfarande stark) och att jag skulle börja förbereda mej på att han inte ska stanna så länge till. Dock påpekade han då att det inte var tal om dagar eller så, bara ”börja förbereda mej”. Så när han akut-risade ihop så från en dag till nästa kändes det ganska snopet.
Självklart var jag förtvivlad och ledsen och chockad, men försökte vara stark och förnuftig och skita i mina egna känslor. Jag ställde helt och hållet in mej på att han skulle iakttas och att jag skulle vänta på hans ”bye-bye”-signal. Tårarna var många och oron var stor under fredagen. Jag grät mej till sömns och drömde många knasiga drömmar. Innan vändningen kom hade jag både begravt honom och gjort mej av med alla hans nyttosaker i tanken.
Lördag morgon bara låg han, i en fåtöj, med ”armarna i kors” och synlig ögonhinna. Inget som helst intresse för frukost och hela katten på sparlåga. En undersökning av honom sa ”usch och fy, jag mår inte bra” och när han slickade sej om munnen hörde jag hur törstig och klistrig han var i käften – och hela katten. Stora förebråelse-samtalet med mej själv såklart att vi har ett sånt byggdammigt hus just nu, som han tvingas vistas i. Var så ledsen, och gick och satte mej på sängkanten hos Magnus och bara grät att katten är så dålig. Magnus sa att vi fick ta honom till en veterinär och kolla upp honom iallafall. Det kunde ju vara en infektion eller något enkelt som han fått av fästingar, eller det där rinniga ögat eller något. Så jag gick för att kolla vilka jourer vi har i närheten – det var ju lördag morgon. Jag öppnade dörren för att gå ut i kontoret efter nya vettisens visitkort. Det första jag hör är vårens första gök…. i nordost… Sorgegök och tröstergök. OK, det var inte dödergöken, men tillräckligt för mej att stortjuta en vända till.
Samtidigt gick Magnus upp och tinade lite räkor från frysen för att kolla hur allvarlig Russins matvägran var – han hade då inte ätit fisken sen middagsfisken dan innan, och skippade kvällsmaten helt. Den var orörd.
På väg in från kontoret möter jag Russin i dörren. Han går ut och sätter sej under päronträdet, och visar på alla sätt han kan, genom att vara skum, att han vill något. Då börjar jag också tro att det finns hopp. Vi ställer räkorna framför nosen på honom. Han luktar på dom, jag ser hur han ulkar och sväljer, och verkligen försöker äta av dom. Där är mitt bevis och tecken på att hoppet finns, och jag känner hur min energi vänder.
Får äntligen tag i Åsa (som jag försiktigt SMSat för att störa så lite som möjligt – lördagmorgon och allt- men förhoppningsvis få hjälp så fort hon ser meddelandet) – tack kära vän för att du finns där när det är jobbigt!!! Hon bekräftar att han INTE håller på att dö, eller vill dö, men att han behöver hjälp. Han vet inte själv vad som är fel, bara att han mår så vansinnigt illa *kväljningar*.
Kalmar djursjukhus rings, och de står standby att ta emot honom. Han packas in i bilen och Magnus följer med mej ifall ifall. Jag vet att jag inte kommer att vara i skick att köra hem Russin i en låda, om det värsta trots allt skulle inträffa – annars brukar jag sköta Russins vård-turer själv. En snickardag offras såklart gärna för katten, som känns betydligt viktigare än att vi kommer en dag nämre ett färdigt kök.
Veterinären konstaterar ”hög infektionsbild” på blodproverna, men ett starkt och fint hjärta. Hon blir väldigt förvånad över frågan om det finns risk att det är kört nu. ”Va, nä, vadå, han är bara lite sjuk ju?”. Han läggs in med vätskedropp, eftersom han är väldigt uttorkad. 6 kilo vägde han vid inskrivningen, vilket är ”bara” för Russin, som burkar ha en lite högre matchvikt. Antibiotika sätts också in såklart. De bryr sej inte om att försöka utreda orsakerna till infektionen, eftersom det är samma behandling oavsett om det är fästinginfektion, ögat (vilket hon inte alls trodde, för det såg fint ut) eller någon urinketoacidos eller allt annat kisar kan drabbas av…
En dag senare kan jag hämta ut en pigg och glad katt. Nåja, pigg iallafall. Han rapporterats ha jobbat lite under vistelsen där också – bl.a. med att ha lugnat den förtvivlade katt-tjejen i buren bredvid. Så Russin går nu in på sitt 20e liv ungefär, och en 10dagars kur med antibiotika och ett dygns vätskedropp räckte för att sprattla igång honom igen.
Tanken på hans cancersjuka mor Tova, som gick bort samma vecka hennes matte skulle gifta sej, fanns helt klart under hela helgen. Hon var inte ens ett år när Russin föddes, och jag funderade på om det inte är längre liv på den genen. Vi får väl se hur länge han får vara kvar hos oss, men han var inte redo att lämna oss den här gången iallafall.
Här är min älskade pucko-lucko mitt i stöket i köket. Med sina känsliga diabetes-tassar är han lite kinkig med var han går. Den gula isoleringen, som man sjunker ner i till hakan, är bäst att gå i. Näst efter det kommer den kalla och halkiga plåten som värmeslangen är fastsnäppt i. Sist kommer de plankor och skivor vi människor lagt ut att gå på… Otäcka saker…
