Ojojoj, vad jag blev försenad med Djurprat! Som ni säkert vet händer det ibland saker man inte riktigt råder över själv. Först var jag bara försenad med februarinumret, men så kraschade min jobbedator och det tog nästan två veckor att rädda det sista från den, inklusive Djurprats adresslista… Sedan var det dags att stoppa ner hela mitt hem i flyttkartonger för att flytta till idyllen Lyckeby, och först nu idag har jag haft riktig tid att sätta mej ner och bara skriva i lugn och ro. Jag hade inflyttningsfikat igår kväll, och i fredags först kopplades bredbandet in. Men nu är jag klar! Och detta numret kommer att handla om att flytta! Tack Daniela för dina uppslag!
Att flytta med djur
Russin är van vid att flytta. Han gillar det inte, men vi har gjort det ett par gånger innan i hans liv, så det är en naturlig grej för honom. Säkert har mitt relativa lugn med det hela att göra också. Han litar helt enkelt på mej till 320%, jag är hans ledare, och behöver jag flytta flocken gör jag det.
Jag försöker börja packa så sent som möjligt, men frågar du Russin har jag packat sen i november! Han läser ju mina tankar, och där har det packats, sorterats och slängts sedan ett bra tag innan jag sa upp lägenheten. Ett tag trodde vi båda att vi skulle få bo på landet, men tyvärr satte landets husägare stopp för den drömmen. Han var inte redo för det än. Men vi har ju kvar helgerna och så mycket som möjligt under sommaren därute, så det går bra ändå.
När det gäller själva flytten av en katt, så är nog det allra viktigaste att inte tänka katastroftankar och stirra upp sej en massa. Hundar påverkas självklart också av att flytta, men de är i regel mer vana vid att förflyttas till mer eller mindre okända platser, så därför tänker jag mest beröra katter.
Hur man går till väga beror helt och hållet på vad det är för slags katt. Då menar jag inte ras eller så, utan ålder, vad den är van vid m.m. Det pratas väldigt mycket om att katter är vanedjur. Det är jag den första att intyga, som har en ”Lassie”-katt som jag kan ställa klockan efter. Har du en katt som är van vid att det händer mycket runt omkring den, ni har ofta folk på besök, ni brukar stoppa in katten i bilen och ta med den till sommarstuga m.m., då blir det säkert inga större problem att flytta på den. Åldern spelar ju roll också. Ju äldre en katt är, desto mindre förändring vill den ha.
Har du möjlighet att låta katten vara på ett vant ställe under själva flytten? Ta isåfall den chansen! Stök och bök med packning och uppackning är bara jobbigt och förlänger själva flytten för katten. Russin fick vara hemma under nästan hela nerpackningsfasen. Sedan fick han bo på landet under ett par dagar (inget konstigt med det, det gör han ju varje helg) när själva flytten gick och jag fick hyfsat i ordning i nya lägenheten. Han fick vara med på de sista kartongerna bara.
När pojkvännen kom hit med katten på söndagkvällen, ställde han ner och öppnade buren. Sedan gick han för att parkera bilen. Jag satt i soffan i lugn och ro, och lät Russin ta sin egen tid. Han satt kvar i transportburen i säkert 5 minuter med tefatsstora ögon. Jag snackade lite med honom då och då, och skickade lugnande energier till honom. Till slut bestämde han sej för att det var säkert, han kunde nog våga sej ut. Jag pressade honom inte, och lockade inte på honom. Han fick själv bestämma när han skulle komma ut. Väl ute konstaterade han ju snabbt att det var våra grejer, och även om det luktade tax här så var det nog OK.
Medan han gick runt och strök sej mot hörnor och bord och markerade in sitt nya revir gick jag och småpysslade med lite uppackning. En kvart senare satt Russin på sängen och tvättade sej. Så, då var vi inflyttade. Första morgonen pojkvännen sovit här också vaknade vi av en glad Russin som for runt och lekte med en gummisnodd och krullade mattor. Svårare än så var det inte att flytta och få Russin att trivas i nya lägenheten.
Summeringen är alltså: se till att inte göra flytten så konstig, tänk inte en massa ”oh, stackars lille katten, så jobbigt det ska bli med ett nytt ställe” och framför allt var en stark och säker ledare för ditt djur! De litar på dej och att du gör det som är bäst för flocken! Konstigare än så behöver det inte vara.
Har du själv erfarenheter av att flytta med djur? Dela gärna med dej!
Ja, det är våren…
I lördags ramlade jag på det roligaste vårtecknet av dom alla. Sädesärlan! Eller ”tranéla” som den heter där pappa växte upp i Lappland. Ni som känner till mitt ”varumärke” för min grafiska formgivning har kanske sett att jag har just en sädesärla i min logotyp. Namnet alba är slutdelen av den vanliga sädesärlans vetenskapliga efternamn, Motacilla alba. Alba betyder vit. Jag har valt namnet och sädesärlan på enkelheten och renheten, som även kännetecknar min formgivning. Svart och vitt, med skarpa kanter.
Sädesärlan är en väldigt speciell fågel. Den är en s.k. kalenderflyttare. Den kommer när det ska vara vår, antingen det är det eller inte. Tidigare har detta varit runt den 10e april, men de senaste åren har det blivit ungefär en vecka tidigare. Så kanske styrs den lite av vädret iallafall, eller så är våren en vecka tidigare här i Blekinge…
Det speciella med sädesärlan är dess teckning. Den lever av insekter, och du ser den oftast vippa omkring på en gräsmatta, eller hoppa mellan stenarna på en strand. Det är inte ofta du ser en sädesärla sitta och kura i skuggan någonstans. Om man tittar på andra fåglar som lever ett liv i badande solsken jämt så har de i regel mörka färger runt ögonen. Törnskatan har en svart mask, stenskvättan likaså, stare, skata och kaja har mörka huvud. Men inte sädesärlan. Den är kritvit runt ögonen, och borde vara ständigt bländad av solen, med extra mycket reflektion av fjädrarna runt ögonen.
Har sädesärlan kommit till er än?
Våren – inte bara en glädjetid
Våren är jobbig!!! Väldigt jobbig! Inte bara för oss människor, som förväntas dansa och le åt den återvändande solen och ljuset och värmen, utan även för många djur. Jag tänker ofta på ugglan i ”Fablernas värld” – djuren är ju också människor. Det är faktiskt så, eller snarare tvärtom då – människorna är ju också djur.
Russin ”skräckar” bara under en liten period om året – mars! Om man överraskar honom, eller lyfter upp honom när han inte var beredd eller ville så avsöndrar han en vedervärdigt stinkande substans från analsäckarna. Han har ständig stridsberedskap och han har gjort av med 3 halsband på en månad, men det ena hade vi turen att hitta igen.
Han uppvaktar grannens Emma på landet så fort han får chansen. Sitter gärna nos mot nos med henne, eller spatserar och visar upp sej. Kastrerad? Jo, visst är han kastrerad! Men det hjälps liksom inte när mars sätter in. Instinkterna att försvara sitt revir och uppvakta damer sitter djupare rotat än så.
Har du ett djur som beter sej konstigt, plötsligt börjar ”bossa till sej” eller blir rastlös och orolig – tänk efter vilken tid det är. Det kan vara hormoner och gamla instinkter som spökar? Försök göra tiden så smärtfri som möjligt för er båda, men, framför allt när det då gäller katter och mars – Stå ut! Månaden tar slut och allt återgår till det lugna normala igen. Se det positiva med att ha ett djur fullt med naturliga instinkter! Och glöm inte vara den starka, bestämda flockledaren när de värsta rangstriderna pågår, inducerade av hormonstormar hos ditt djur.
Nästa vårtecken jag väntar på är flugsnapparna och sedan kommer göken! Vad skulle jag gjort utan flyttfåglarnas utannonsering av vårens ankomst? Vårblommor i all ära, men de låter inte så mycket…
