Nu är det mörkt om mornarna, och snart är det dags att ställa om klockan. De soliga, kalla och klara höstdagarna är i och för sig bättre än grått och tungt höstrusk, men tanken på den annalkande vintern är ändå jobbig för en sommardyrkare som jag.
En annan sak som närmar sej är Allhelgona-helgen. Party och spökerier har invandrat från andra sidan Atlanten, men det är fortfarande många som använder helgen till en annan slags spökerier. Att gå på kyrkogården, tända ljus och hedra sina döda. Därför tänkte jag ta upp ämnet döden i detta nummer av djurprat. Det är ett smärtsamt område, men samtidigt något alla ställs inför förr eller senare.
Jag har tagit hjälp av min nätverkskollega Annalena Nyström, som funderat mycket på detta med djurägares avsked när tiden är kommen. Jag tar även upp lite om hur djuren ser på döden, reinkarnation och annat förknippat med detta.
Råd inför när ditt djur ska somna in
Av djurhomeopat Annalena Nyström, www.annalenanystrom.com
”När väl stunden kommer då vi måste ta avsked från vår kära vän, känns det alltid så tungt och vi fylls ofta av både maktlöshet och handlingsförlamning. Därför är det viktigt att vi inte bara vägrar tänka tanken eller slår ifrån oss detta faktum.
Många gånger möts jag av tankar från ägare som säger att jag ångrar att jag inte gjorde si eller så innan och under djurets sista stund. Men jag var så ledsen så jag kom inte på det förrän när det var för sent och efter avlivningen. Därför är det bra, anser jag, att tänka igenom allt innan och helst många år i förväg, så vi har förankrat tanken och kan reagera på ett bra och genomtänkt sätt. Detta även om vi är jätteledsna när denna tråkiga men dock naturliga stund infinner sig för oss och vårt djur. Detta gör att vi trots sorg kan göra ett vackert och fint avslut på den tid vi har lyckats få med vårt kära djur under ofta många år. Då blir heller inte sorgen så överhängande och vi kan lättare gå vidare i livet även om tomheten finns kvar och självklart de fina minnena vi bär med oss.”
Läs om vad du kan fundera på och förbereda >>
Hur ser djuren på döden?
Sedan jag började mitt arbete som djurtolk har jag inte stött på något djur som varit döende, så jag har själv ingen djurtolkserfarenhet av det här med döden hos djur. Jag får därför hänvisa till de böcker jag läst av andra djurtolkar.
Alla är rörande överens om att djuren ser döden som något alldeles naturligt. Att få lämna en gammal trött och sliten och kanske sjuk kropp ser de som en befrielse. Det finns många berättelser av andra djurtolkar om djur som ”väntat in” sina mattar och hussar, så att de ska vara riktigt redo innan djuret dör. För djuren spelar inte en eller två dagar till i den döende kroppen någon större roll.
Att fatta ett beslut om att avliva ditt djur är det svåraste du har att göra i dess liv. Vi har möjligheten att förkorta tid av smärta och sjukdom hos våra djur, och det är upp till oss att utnyttja det. Vänta inte för länge! Hur svårt det än är, se till ditt djurs bästa! Men du måste samtidigt känna att det är rätt för dej! Behöver du en dag till att förbereda dej, och ditt djur har smärtlindring och inte lider, ta då den dagen, och gör det bästa av den! Men missbruka inte det, och släpp taget när det är dags!
Reinkarnation har alltid funnits som en möjlighet för mej, enda sedan jag var liten. Nu när jag börjat jobba med djur förstår jag ännu bättre hur det fungerar. Jag har mött djur som reinkarnerats, och berättar om hur bra de trivs i sin nya kropp – ung och frisk! Det finns också väldigt många djurägare som skulle kunna ta gift på att deras nya hund är en exakt kopia av hunden som lämnade dom för ett tag sedan. Jag har pratat med flera djur som är hos sin matte igen i en ny kropp, så för mej är det inte konstigt alls.
Jag har själv bara förlorat en hund i mitt liv, min bardoms tax. Jag var inte med hos veterinären. Pappa tog iväg henne när jag var i skolan. Men det var ett gemensamt beslut i familjen, och vi hade haft god tid på oss att förbereda det. Hon var 14 år gammal och skröpplig, och vi hade fattat ett beslut 6 månader tidigare var vi skulle sätta gränsen. När Dido inte längre vill och orkar följa med ut i skogen är det dags. När hon väl tacklade av gick det snabbt. På bara 2 veckor slutade hon hoppa upp i soffor och gå i trappan. Hade det varit idag hade jag nog försökt få henne att få sluta sina dagar hemma, men då valde vi att åka till veterinären och låta henne somna in. Dido som alltid avskytt veterinären, åkte med helt lugn och bara låg i pappas knä när hon fick sprutan. Allt var väldigt lugnt och fridfullt, och pappa sa att hon visste vad som skulle hända. (Det är förresten pappa jag ärvt min intuition från).
Nu har jag bara pratat om döden som om det är något som händer djuren när de blir gamla och/eller sjuka. Detta är givtvis inte hela sanningen. Djur råkar ut för skador och olyckor också, och vi står kvar helt oförberedda och chockade. Kanske hjälper det lite om vi följt Annalenas råd att tänka igenom och förbereda avskedet långt innan…
Läsarberättelser
Jag har fått in några småberättelser av mina läsare som jag gärna vill dela med mej av.
Den första kommer från Jenny, som har förmånen att kunna kommunicera med djur på en lantbruksskola.
”Jag gick ner till stallet på min skola en kväll och stod och tänkte inte på någonting… stod bara och gosade med Eminente (en häst). Så plötsligt fick jag för mig att han hade arbetat jättehårt den dagen, och när jag sedan kollade i hans ”dagsrapport” (alla hästar på skolan har varsin sådan) hade han jobbat hårt.”
Just såna här ”infall”, att man plötsligt får en stark känsla av, eller får för sig något beror väldigt väldigt ofta på att du plockat upp de signaler någon annan skickat ut. Hur ofta har du varit med om att din partner eller kompis plötsligt öppnat munnen och sagt något du precis gått och funderat på?
Malin har skickat en liten lustig berättelse om katten Timmen och Malins mamma.
”Båda två satt i sofffan, Timmen en bit bort. Mamma började småbusa med honom och slog på sina knän. Då gjorde han lika många slag mot soffan med svansen som mamma slog på knäna, vilket hon inte noterade just då. Men av reflex så gjorde hon det en gång till (flera slag) och Timmen gjorde lika många! Nu började hon tänka på det, och testade katten, och han lyckades varje gång!”
Om ledarskap och byte av revir
Tänkte avsluta med en liten berättelse om ledarskap och revir som jag hade turen att få beskåda förra helgen hemma hos föräldrarna. Föräldrarna har en katt som är 2 månader äldre än min katt, och de har träffats sedan de var små med jämna mellanrum och funkar hyfsat ihop. Vilken rang de har i flocken beror dock på var flocken befinner sej, i vilket revir! Detta har varit mycket intressant att studera.
När vi är hemma hos mej är Russin självklart boss över Oscar. Första timmen brukar Oscar visa detta tydligt med att gömma sej under mitt badkar. Men hos föräldrarna är Oscar kung. Russin får absolut inte gå in i sovrummet – han skulle inte sätta sin tass där ens! Dessutom är han mycket försiktig med att gå ut när han vet att Oscar är ute, och sitter helst nära huset.
Vad händer i flocken när det kommer en inkräktare då? Detta fick jag bevittna nu senast. Russin var ute, och satt ”vid vattenhålet” (alltså fågelbadet). Men han satt spänt på huk och svansen vaggade. Så jag började undersöka vad han markerade. Det satt en katt inne i busken med rumpan mot stammen. Katten såg precis ut som Oscar, men det var inte han. Det var bara en katt med samma teckning. Russin var på sin vakt. Men så kom Oscar promenerande och insåg snabbt att något var på gång. Han började smyga fram mot busken, och i samma stund som han gjorde det, slappnade Russin av och satte sej ner för att beskåda. Han hade lämnat över ledarskapet till den ranghögre Oscar.
Oscar kom fram och spanade in inkräktaren, och kände antagligen igen den. Han visste att den inte utgjorde något hot, så han visade tydligt att han inte tänkt slösa energi på den ens. Hela kroppspråket markerade att det inte var någon idé att han försökte något, men inte ett väs ens kom från honom. Sedan gled han iväg. Inkräktaren satt kvar, och Russin intog genast sin vaktställning igen, när Oscar lämnat scenen. Till slut tyckte pappa synd om Russin, och gick ut i trädgården. Nu kom ju alltså bossen nummer ett. Inkräktaren såg det bäst att schappa och drog iväg över gångstigen in i ett snår, medan pappa gick fram och klappade om Russin och berömde honom för att han vaktat så duktigt.
Boktips – Lyssna när djuren talar av Mia Mattsson
Det är hög tid att tipsa om den första boken jag kom i kontakt med om djurkommunikation. Den svenska pionjären på området, Mia Mattsson. Hon är självlärd, och denna första boken innehåller många inspirerande case, som ofta är så roliga att du kommer på dej själv med att skratta högt.
