Det finns djurtolkar, sedan finns det djurtolkar… Under mina år ”i branschen”, som började lite skakigt med både Aftonbladet och Aschberg-granskning av jobbet, har jag mött olika sorter. Självklart är vi olika, vi är ju olika som människor, och våra förmågor är olika, våra styrkor är olika.
En av anledningarna till att jag har paus från mitt djurpratande är att det kräver för mycket av en ansvarsmässigt. Att prata med djur är den ”lätta” biten. Men allt runtomkring är det som är svårt, tar energi och kräver ansvarskänsla, energi och framförallt mycket tankeverksamhet.
Ibland får man fram känsliga saker, svåra saker. Ofta finns det en anledning till att djuret skickat matte eller husse till en djurtolk. Ibland är det så enkelt som att lugna ner matte och berätta att djuret har det bra, trivs och allt är toppen. Ibland är det små justeringar hunden eller katten har önskemål om i dess vardag, för att det ska funka bättre. Jag tänker spontant på katten som inte ville ha sitt vatten i rostfri skål, för det var så obehagligt att slicka på plåten.
Anledningen till att man inte ska prata med djur man inte har uttryckligt tillstånd från ägaren är att man inte ska ge djuret outtalade löften om att det ska ordna sej. Om en hund berättar att den avskyr sitt strypkoppel för mej på bussen, kan jag inte knalla fram och knacka matte på axeln och säga ”du måste byta halsband på hunden, den trivs inte med det”. När hunden sagt det till mej och jag tagit emot det och gett respons tror hunden att jag ska fixa det. Jag lyssnade ju. Det är många såna ansvar vi får. Och som sagt, ta emot budskapet är den lätta biten, men berätta för en matte eller husse tillhör den svåra.
Ibland får man reda på saker som är besvärliga. De flesta djur jag mött lever i nuet och ser framåt. De kan ha ”bagage”, men det är sällan något de bryr sej om att prata om. Skulle en omplaceringshund eller katt nämna något på en direkt fråga brukar det vara bortviftande och lite förvånat. Vad finns det för anledning för mej som tolk att berätta något för matte eller husse som djuret inte tycker är viktigt eller ens vill förmedla kan man fråga sej då. Är det för att matte eller husse behöver bekräftelse för att deras ”räddning” av hunden/katten verkligen varit hjältemodig, och att deras älskling haft det riktigt svårt tidigare? Blir omhändertagande-insatsen bättre om djuret haft det svårt och är trasiga i själen?
Jag anser att det är oetiskt att avslöja saker för matte och husse som djuret inte vill att de ska veta. Och jag tycker det är fullkomligt horribelt när man tar chansen att slänga ur sej såna saker i TV för att få lite sensationsvärde på sin tolkning! Nu tror jag de flesta av er räknat ut att det är tolkningen av Gizmo jag syftar på… Det blir så klyschigt! Det är att plocka enkla poäng. Och mobbing… nja… inget på djurnivå iallafall… Hundar sysslar inte med svenska skolans grupparbeten. Dom är hundar och inget annat!
Men men, det är ju så vårt jobb speglas i media.
Du skriver så fantastiskt!
Nu har jag suttit här och läst högt för M och vi är bägge överens om att du rockar. 🙂
Kram!