Förr i tiden fanns ju inte dagens fantastiska blöjor. Det låg i allas intresse att barnen skulle vara toalett-tränade så snabbt som möjligt för mindre passning. I bondesamhället levde man nära sina barn och jag misstänker att man bar barnen en hel del i sjalar och liknande. Där kommunicerar barnen ofta tydligt att de behöver kissa eller bajsa, och det var enkelt att plocka ur bebisen, hålla över lämpligt toalettställe och sedan fortsätta arbeta. När barnen blev mer rörliga körde man med tygtrasor av olika slag, men pottade regelbundet. Tyvärr uppstod även otrevligare former av potträning där barnet fick sitta långa stunder på pottan. På vintage-pottor ser man ofta en tvärribba eller annan anordning så barnet inte kan smita. Bebis-pottning idag tar totalt avstånd från alla former av tvång i pottningssituationer, utan det handlar om att erbjuda barnet lämpligt toalettställe när barnet signalerar behov eller när föräldern tror att det behövs.
På 60-talet kom en forskningsrapport av Brazelton ”A child-oriented approach to toilet training.” (läs pdf) som förespråkade att vänta till barnet är redo. Han ansåg dock att barnen var redo från 18 månader och att barn blev torra i tvåårsåldern. På 60-talet var det cellstoff eller tygblöjor som gällde för bebisar och småbarn. Där kändes det tydligt när de blev blöta och barnen sa ofta till. Dessutom var det fortfarande norm och vanligt att börja sätta barnet på pottan vid blöjbyte så fort barnet satt stadigt själv. Det var en naturlig toarutin redan från början som följde barnets utveckling.
Idag har hela potträningsproceduren blivit mer och mer försenad och fördröjd, på grund av dagens superabsorberande blöjor. De trollar bort kisset helt och många barn tappar snabbt känslan för att något händer när man kissar och bajsar, och lär sig ignorera sina behov. Många föräldrar går och väntar på att barnen magiskt bara plötsligt en dag ska gå och sätta sig på pottan som om de aldrig gjort annat – då anses de vara ”redo”. I själva verket är pottningssituationen en social händelse som vi som föräldrar måste lära våra barn. Behoven kan de känna av och kommunicera, men vart kisset och bajset ska hamna måste vi lära barnet, som gradvis kommer att träna på att få kiss och bajs på rätt ställe, med alla procedurer runt toalettbesöket i rätt ordning.
Nutidens sena potträning kan orsaka många medicinska problem, såsom daginkontinens, förstoppning, sängvätning och barn som upplever en stor rädsla att bajsa på potta/toalett och fortsätter bajsa i blöja genom hela förskoleåldern. Pottvägran är också vanlig under sen potträning, då man i en ålder av stor personlig integritet, vilja och behov av att ha allt som man är van plötsligt kommer skuttande med en ny konstig vana, som ska ske jätteofta under dagen och skakar om allt barnet är van vid.
Gör ditt barn en tjänst och vänj barnet vid att utföra sina toalettbestyr på potta/toaring tidigt – det är du som förälder som gör barnet redo!