Skulle gå ut på kontoret. Öppnar dörren och står öga mot öga med grannens gigantiska schäfer Svea. Det är inte utan man blir lite svag i knäna. Nu vet jag att hon är snäll, så det var väl mest överraskningen som skrämde.
Det är andra gången på kort tid vi har henne i trädgården. Snön har gjort det extra enkelt att dra rakt över stenmuren på upptäcktsfärd i omgivningarna. Inte för att det lilla staketet bromsar så mycket heller, det tar båda vovvarna utan ansträngning.
Jag lyckades iallafall gå hem med henne, få henne över stenmuren och lova att stanna. Därför blev jag lite förvånad när jag hörde flås och tassar bakom mej efter en liten stund. Men det var andra vovven som drog en rövare. Svea stod så snällt och spanade på andra sidan muren. Andra vovven är inte lika lättränad. Han är ganska nonchig och lyssnar inte på andra. Så jag stod ett tag och funderade på hur jag skulle tackla problemet. Men då kom matte ut och ryade hem båda vovvarna, så det löste sej. Tiken lär vara utbildad vid någon slags hundskola, tror det är räddningshund. Jag tror att senaste tidens rymningar har samband med ett litet nytillskott i familjen, så det är säkert en övergående grej.
