Kasta bleke.

När man fiskade ål förr i Karlskrona östra skärgård var det olika sätt med många olika lokala namn.
Ofta med ljuster och det hette hottejärn.
Järnet satt på en stång, oftast av gran och innan stången var tillyxad och hyvlad hette den bärling.
Färdig hette den hotte- eller skrestång.
Den mättes i alnar och en lagom lång skrestång var 8 alnar alltså 4,8 meter.
Till hottning från isen kunde man använda upp till 18 alnar. Då fiskade man på långhottningen mellan nordvästra Senoren och Säljö

Att hotta var att blindhotta antingen från is eller båt.
Från isen höggs ett runt hål i isen c. a. en halv meter i diameter och där började man att hotta rakt ner och sedan gick man baklänges runt hålet i allt större cirklar. Det fordras en del träning att känna när en ål träffas och att sedan få upp den kvickt innan den hade slingrat sig av järnet.

Fara på skre var att , när det var vindstilla (bleke), stå på stäven på båten och paddla med stången. Det kallades svaja. När man fick se en ål fick man vara snabb att slå. Ålar kan vara blixtsnabba när de känner sig hotade.

På ljuse var var lika som skre nattetid med Primuslykta.

När det var lite vind ( karrade) kunde man göra vattenytan blank så det gick att se bättre genom att kasta bleke.
Det var att med en stor fågelfjäder kasta ut olja, fiskolja eller torskleverolja på ytan.
Far tillverkade själv bleke av torsklever som fick stå i solen och smälta.
I de flesta båtarna i skärgården på den tiden låg en blekeflaska.
Det var oftast en flaska med s. k. Patentkork som hade innehållit vichyvatten eller den populära drycken Pärlo.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.