Jag har en 40-talistmamma som slöjdade en massa när jag var barn. Fyllde huset med en vävstol i ett rum och självklart sydde saker som behövde sys, exv en mussepigg-mössa till nån maskerad osv. Inte så fancy-pancy som så utan lust, glädje och kreativitet. Tack mamma för den gåvan att se att det är det viktiga! Och självklart blev hon också i den andan sugen på att sy en folkdräkt. Som alla andra gjorde då. (De är de som kommer ut på begagnatmarknaden i mängder nu, som hängt oanvända och vårdade i nån klädkammare sen dess – dödsbon och döstädning).
Hon började med det svåraste. Blusen/särken. Och av någon anledning skulle den vara till mig. Det var väl lättare att göra en flickdräkt till en 10-åring. Och jag har fortfarande lite dåligt samvete för att jag växte ur den innan hon blev ens halvfärdig med all den där utmanande smocksömmen och vad det nu var. Fast jag vet att hon inte behövde göra klart den för att vara nöjd med sitt pysslande nu såhär i efterhand. Det var utmaningen hon sökte. Utmaningen i hantverket.
Men jag ville ju i hemlighet ha den där fina luggudedräkten utan att veta vad jag skulle ha den till. Vi dansade inte folkdans. Det var då man hade folkdräkter hos oss i Skåne på den tiden. Och en sån där fin silkeshätta hade ju varit fin också, men NEJ det skulle jag inte få, för jag var en ogift fröken och då har man ”pielopp” eller vad det nu hette. Nån slags tygrulle-krans med röda band som såg ut som en halmkrans till jul…? Men den gröna kjolen då… ? Snordyrt tyg, så det blev ingen kjol heller. Nä, det blev ingen kjol. Som tur var, för den hade ju ändå inte heller passat nu.
Jag har aldrig fått det där med den sortens folkdräkter att stämma med min föreställning om hur det var förr. Vadå. Skulle alla stå där på kyrkbacken med exakt samma folkdräkt som en annan liten soldatarmé eller skoluniformer? De måste väl ha varierat sig, även om man kanske hade någon typisk färgskala eller sömnadsmönster eller något. Och det förstod jag häromåret att folkdansdräkterna i mångt och mycket uppfanns i nationalromantiken och att det är stora regionala skillnader på dräkttradition och sånt.
Ni som känner mig nu förstår nog vart jag vill komma. Gröna Sara som fortfarande är tokig i svensk allmoge och allt lite gammeldags sådär. Kanske för att det är där jag har mina rötter, som jag ju också söker och har ett genetiskt avtryck med mig i kroppen. Folk brukar fråga mig hur det kom sig att jag började släktforska. Och det var nog bara ”nästa steg”, för intresset för historiskt folkliv har alltid funnits där, nyfikenheten, vetgirigheten. Älskat att gå i de gamla husen på Fredriksdal (Hbgs Wämöpark). Det har känts hemma och tryggt och mitt.
Själv kan jag inte sy. Alltså jag kan. Jag vet hur man gör. Men jag tycker inte det är roligt, har inget tålamod och bara svär åt symaskinen varenda gång jag sätter mig med något sånt där projekt jag fått för mig att fixa till, om det är en förvaringspåse /trangiaköket bor fint i en gammal tygvaxduk), maskeraddräkt till barnet eller vad det nu än är. Och handsömnad som strumpstoppning och fållning och skit är för tråkigt och finlirigt för mig som inte begåvades med den sortens fokus och tålamod. Men nu är jag och har varit ett tag jättesugen på det där pynteriet. Grannlåten. Som de pratar om i det här klippet också. Jag ska när som helst börja med någonslags grannlåtsbroderi med inslag av applikationer och nåltovning tror jag. Där det kan bli färdigt när jag tycker att det är klart och jag kan göra lite vad jag har lust med. Ska bara få tummarna loss.
En av sakerna jag är livrädd för är att jag inte ska tycka det är roligt, bara jobbigt och att jag ska bli besviken på mig själv. Jag är inte perfektionist så att det måste bli exakt som jag tänkt mig och absolut inte fult nånstans. Tack o lov, eftersom jag ju är väldigt detaljerad i min hjärna när jag får en idé på hur något ska bli. Men jag kan justera den målbilden och gilla utvecklingsprocessen. Så jag är bara rädd för att jag inte ska tycka det är så roligt och inte vilja fortsätta. Lite Schrödingers katt. Innan jag börjar kan jag fortfarande känna den där glädjen och tillfredsställelsen jag tror jag ska få av pysslandet. Hela dräkter får någon annan sy.
Fast det skulle vara najs med en kjol, särk och förkläde att ”lajva” med när jag folkbildar nyfikna i linberedning och annat skoj. Livstyckena fanns knappt kvar här i Blekinge i mitten av 1800-talet där jag brukar landa i mina intressen, så det kanske är blus snarare än särk och livstycke som är enklast. Men livstycken är ju rätt snygga detaljer. Jag har haft många ”västperioder” i mitt liv. Har förresten fortfarande en fin blå väst med randingt/rosigt framstycke hängande i garderoben att klappa på – som mamma sydde till mig. Nu knöt jag ihop det fint va?
Linda Odell, Sveriges första gesäll i dräktsömnad.
Titta på Lina och bli inspirerade! Och hitta ditt sätt. Och häng med i mitt slöjdprojekt i hembygdsföreningen i år.
