Surdegabröd och smör.

Hörde i radion om surdeg och då tänkte jag på när min mors moster Kerstin bakade bröd med surdeg.

Systrarna Ida och Kerstin bodde grannar på Ekenäs Senoren.

När jag som barn (på 1940-talet) var hos morföräldrarna Oskar och Ida Westberg fick vi ofta vara med hos moster Kerstin och se när hon bakade i den stora stenugnen.

Det började med att dagen innan baket göra i ordning surdegen genom att blöta upp den med lite vatten och lägga den i ett baktråg. Surdegen var en liten del av degen från ett tidigare bak. Den lades till tork och det var i en påse av bomullstyg.

Detta var innan plastpåsar och frysboxar fanns för förvaring av matvaror.

Det fanns olika surdegar som gav olika smak till brödet och det var viktigt att känna till de olika degarna som till och med hade namn från byarna och kvinnorna som hade skapat dem.

Det fanns Ekenäsa-degen och Östernäsa- degen och någon som hette Gerdas deg och flera som jag inte minns namnet på.

På morgonen bakdagen började eldningen i ugnen som tog flera timmar att värma upp och när det var dags att sätta in bröden rakade man ut askan och sopade rent med en viska av färskt en-ris.

Brödet var för det mesta av råg-mjöl med en liten del vete-mjöl och brödkakorna var cirka 30 cm. i diameter och 8-10 cm. tjocka. De var ofta smaksatta med kummin som var hemodlade. Varje bakdag tillverkades ett tiotal kakor.

Kerstin gjorde också en sorts smakprov som kallades Passlor och det var små bröd i storlek som ett tefat och ett par cm. tjocka.

De fick vi barn varma med hemgjort smör och det var kalasmat för oss på den tiden.

 

Det hemgjorda smöret har sin särskilda historia.

 

Moster Kerstin var gift med Oskar Pålsson och de hade ett litet jordbruk med två kor och några höns.

De använde den mjölken som korna gav för eget bruk och då var det grädden som användes till smörtillverkningen. Mjölken kördes i en separator som skilde ut grädden och det som vi kallade ”sippa” det hette nog egentligen skum-mjölk.

Jag minns det speciella ljudet från separatorn ,ett högt vinande, som berodde på att det var ett mycket högt varv- tal på den delen som delade upp mjölken.

Efter separeringen hälldes och arbetades grädden i en kärna och det var mycket arbete innan grädden hade förvandlats till smör.

När det blev smörklumpar silades de bort och då blev det en annan rest som hette kärnmjölk.

Den var lite syrlig och jag tyckte inte den var god men den ansågs hälsosam så vi barn fick dricka den trots protester.

Smöret arbetades (ältades,  på vår dialekt) i ett tråg för att få bort alla rester av mjölken och samtidigt tillsattes salt för smaken och att det skulle hålla sig bättre att lagra.

Denna tillverkningen var så naturnära så smöret hade smak av det bete korna varit på.

Jag minns särskilt klöver-smaken som jag inte tyckte om.

1 COMMENT

  1. Vilka bra minnen radion kan väcka!! Detta var precis min baktanke med att göra en blogg till dej – nu får jag kött på benen på siffrorna och namnen som står i släkt-trädet. Vardagsnära ting om hur de levde och var! Tack för att du delar med dej!

Lämna ett svar till Sara Cancel reply

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.