Svaaaamp!!!

Jag älskar svamp! Särskilt sån jag får plocka själv i skogen på hösten. Jag har lärt mej lite olika svamp genom åren och matmässigt håller jag mej till säkra gourmetsvampar som är lätta att känna igen med liten förväxlingsrisk.

Maken råkade få med en spindling i en som tur är ganska liten trattisskörd häromåret. Den är inte alls lik och uppmärksammades direkt vid rensningen. Jag tror han grät en skvätt inombords när vi kasserade hela skörden och skurade ur svampkorgen med diskmedel. Nu får inga spindlingar följa med oss hem – minsta bit pajar njurarna!

Nu till de goda svamparna!

Kantareller

Inte min största favorit, jag kan ibland känna den där lilla beskan den får när man torkar den.
Rolig att plocka, guldig och fin.

Stora problemet är att hitta dom, eftersom vi inte har något ”ställe”, men i år hittade vi faktiskt litegrann ”i skogen” (kantarellställen är alltid dödligt hemliga!!). Bilden fick jag med MMS från föräldrarna som bor i kantarell-paradiset på förhösten uppe i Lappland.

Trattkantarell och rödgul trumpetsvamp

Jag bryr mej inte om att skilja på dessa. De är så lika varandra och lika goda. Jag tror inte vi har så många trumpisar här i söder dock.

Lättåtkomlig, lätt att känna igen, god, lättrensad och vi har ett bra ställe. I år hoppades vi på ett riktigt svampår eftersom vi faktiskt till och med hittat ”gulingar”. Första inspektionen i vår trattisskog fick vi tag i en korg eller så, men vi sparade väl 90% av de vi såg på tillväxt, för de var i minsta laget. Jag och kompisen Johanna hittade ett nytt ställe på en promenadrunda där vi snabbt fyllde en korg också. MEN regnet uteblev och det kom en köldknäpp med både snö och frostnätter i trattis-kalendern relativt tidigt. Så nästa gång vi for för att kika på våra tillväxtskyddslingar stod dom där i skogen alldeles torra och småttiga fortfarande. Deppigt värre, men det finns fortfarande hopp om att nya fina ska poppa upp om väder- och fultförhållande blir de rätta.

Jag och Johanna for även ner till ett gammalt trattisminne. På en ekologikurs var vi i Nytebodaskogen och hittade hur mycket trattisar som helst. Vi plockade och plockade! Varje höst har jag undrat om de står där och väntar. Nu vet vi att dom inte gör det. Det finns nämligen ingen skog kvar efter Gudrun. Bara ett stort vndfälle och en massa barkborreträdfällor och hela den där John Bauerskogen vi gick och myste i är ett minne blott. Ett minne som ska få vila i frid. Skönt, då slipper vi köra långt efter svamparna!

Svart trumpetsvamp – skogens svarta guld!

Denna behöver ni inte lägga på minnet eller lära er plocka, för den ska stå kvar i skogen till bara mej! 😉
Detta är min favoritsvamp, den är godast av alla! Tack vare att en vän var snäll nog att visa mig sitt ställe har jag i år plockat en hel korg med trumpisar och njutit av! Har till och med en påse i frysen till specialtillfälle!

Passar på att visa hur jag gör med all svamp jag får tag på.

Jag gillar inte torkad svamp! Det är många som torkar och lägger i glasburkar och har sig. Det ser kanske fint ut och blir snygga presenter. Men det är meckigt att torka tycker jag, och gulingar blir beska och otäcka. Nä, förvälla och frysa är det bästa tycker jag! När jag förväller svamp så lägger jag dom bara färdigrensade och i lagoma bitar i en torr stekpanna. På med värmen och ha is i magen.

Precis när man tror att dom ska börja brännas och kanske ryker lite så börjar dom även vätska sig.

Hur mycket vätska som ångas ut ut svampen beror såklart på hur fuktig svampen varit när du plockat den. Oftast ligger svamparna och simmar i en sjö med vätska, som på bilden, efter ett tag.

Bara fortsätt värma och röra om i svamparna lite tills pannan börjar vara torr igen (se upp så du inte bränner dom nu!).

Sen är svampen förvälld och färdig för att frysa i portionspåsar (1 dl förvälld svamp brukar vara en lagom portion att ta fram till gryta, sås eller stuvningar) eller fortsätta tillaga. Min favorit är såklart bara smörstekt med en skvätt grädde mot slutet och lite salt och peppar. Så naturligt som möjligt, så svampen får ha huvudrollen. Förstår inte folk som har lök och grejer i sina kantarellstuvningar…? Vill man kräma till stuvningen mer kan man ta det gamla vanliga LCHF-knepet med en liten klick fillyost.

Karl Johan

Denna hittar jag inte så ofta (i fint skick) och blev överlycklig när jag sprang på ett helt gäng på en promenadrunda i år! Karl Johan är den enda sopp jag bryr mig om att plocka. Det finns många andra som går att äta, men det finns lika många som smakar blä, och det är bara jobbigt att hålla på att artbestämma och kolla rörfärg och greja. Kalle är så speciellt jämfört med dom andra sopparna, med sin stora klumpfot, ljusa rör och sammetsbruna hätta, så den behöver jag inte fundera på. Dessutom luktar den vansinnigt gott!

Lite mer strul med rensningen än när man är bortskämd med lättrensade kantareller och trumpisar. Helst ska man ha kniv med ut i skogen och skära dom rena redan där ute, så man slipper släpa hem en massa rens i onödan. God både som den är på ”macka” i stuvning, men även smarrig som grytsvamp eftersom den är lite matigare och tuggigare.

Stolt fjällskivling

Tar med denna eftersom jag plockat och försökt mig på den i år igen. Men jag gillar inte smaken av fjällskivling egentligen. Den är så skarp! Dessutom blir svampen lite gnirkig och seg. Om jag plockar den igen ska jag ge den en chans i någon gryta, kanske med fläskfilé, där fjällskivlingen inte får all uppmärksamhet. Kanske kan det funka bättre… Kompisen Johanna älskar denna svampen mest… Helstekt hatt. Smaken är som baken!

Tja, det är alla svampar jag kröker rygg för. Det finns många fler både delikata och ätliga svampar i våra skogar, men jag vågar inte riskera svampar jag inte är säker på.

Och du – du sköljer väl aldrig svamp va?? Big no no!!