Jag funderar ofta varför LCHF funkat så bra som ny matrutin för mej. Jag har alltid trott precis som alla andra att jag har dålig karaktär, inte kan äta nyttig mat osv. Tjockisens vanliga dålig självkänsla-tankar… Jag har iallafall skummat fram ett par punkter som förenklat förutsättningarna för mej.
Jag tycker om fett
Jag har precis som alla andra fått skämmas lite för att det varit gott att slicka visparna när man vispat grädde, och dricka ren vispgrädde har ju varit så tabu att det inte ens kan nämnas! Jag minns min brors ord ifjol om ”gubbarna på jobbet” som hade börjat äta GI och därmed kunde klämma på en rejäl klick bea på all mat. Då var jag inte helt på LCHF-tåget och höll med lite försiktigt om att en viss måttlighet får man ju ha ändå. Nu vet jag att det är den riktigt feta (och goda) bean som gör mej mätt. I fredags var vi på turné och lunchen skulle ätas ute. Vi valde mellan burger king och ett lunchhak. Deras dagensalternativ var lövbiff med bea och pommes. Perfekt tänkte jag, det brukar vara fett och bra, och restaurang-bea är ju så smarrig! HA! Grå skosula med PULVERSÅS!! Servitrisen frågade lite försiktigt när jag avbokade pommesen ”men du vill ha såsen?!?!” – vår värld är VÄLDIGT förvirrande för vanligt folk… Givetvis var jag avgrundsvrålhungrig när jag kom hem och åt min standardfrukost då på eftermiddagen istället.
Jag har fortfarande svårt att äta rent fett, men det beror inte på att jag inte tycker om det, utan att jag har kvar mentala fördomarna om fett – de sitter så djupt rotade i mej. Jag förstår alla som envist hänger kvar vid att man nog ska ha lite fett även om man käkar lowcarb, det är skitsvårt att ställa om hjärnan, man riskerar ju så mycket!! När jag öser på det på tallriken och ”gömmer” det ihop med annan mat går det bra. På Kolhydrater i fokus är det många många som äter kokt ägg med smör till frukost, eller har smör i kaffet. Jag har provat kokt ägg med smör. Men jag var superfeg! Tog små försiktiga klickar. Läste sen ett inlägg med en som åt det till frukost, och då var det 2-3 ägg och 50 g smör som var standard! Det syntes knappt i min smörask när jag ätit min försöksportion. Max 20 g fick jag i mej om ens det. Inte konstigt jag var hungrig nästan direkt… Majonnäs har jag vant mej vid att ta ordentligt av. Det är inte ”lika rent”.
frukost med varmröt lax, ägg och majonnäs
Jag hade inga måsten om frukosten
Nästa orsak till att det funkar för mej är att jag inte hade några måsten om vad jag skulle äta när och hur. Jag hade någonslags standardfrukost när jag var barn, men den var nog mest framplockad av praktiska skäl – det var det som gick i ungen när hon var nyvaken, frusen och trött…. Nu ser jag mej själv sitta och äta filmjölk med mängder med socker, med antydan till filpanna, särskilt på vintern, och förstrött tugga på en ostmacka som knappt gick ner. Gnissellimpa eller det där vita fluffiga franskbrödet som jag inte minns vad det hette – Bergis kanske? När jag fick ansvar för egen frukostätning blev det kanske två leverpastejmackor med ett glas mjölk, men jag åt aldrig med någon större förtjusning på morgonen. Det hände att jag skippade frukosten om jag visste det var god mat på matan sen (och hann bli vrålhungrig och sur såklart)… Som vuxen blev det inte mycket bättre. Det var väl bara när jag försökte banta som jag tvingade mej till någonslags ordentlig frukost – frukost är ju dagens viktigaste mål har vi fått lära oss av Wasa och Arla och alla som tjänar pengar på det vi stoppar i oss. Jag minns en period med havrekli-gröt, för havregröt blev man ju så mätt på, det är världens bästa frukost… Jo, men ett par rejäla klickar hallonsylt så man inte känner smaken av gröten…Helgfrukost med sambon var alltid lyxig med rostbröd, skivat ägg och kaviar. Det kan jag sakna ibland, minnet av smaken. Särskilt vallmorost.
Nu äter jag inte frukost. Äntligen slipper jag! En mugg kaffe med grädde. Sedan brunch när jag blir hungrig, när jag varit uppe ett par timmar och magen och huvudet vaknat. Jag ser i forumen alla nybörjare som antingen gör allt för att försöka hålla fast vid sin gamla frukost så gott det går – oftast yoghurt med något stall-bös i, leta leta efter något brödsubstitut så att allt ser ut som vanligt, eller går direkt på hardcore lchf med omelett och bacon (som man tror är hardcore, fast det sedan visar sej vara äggmjölk eller ingenting som är ”riktig” LCHF-frukost – när kroppen själv får välja). Jag fattar! Men jag är samtidigt så himla glad att jag inte behövde stångas med det också. Jag hade ingen måste-frukostvana, så jag behövde inte bryta en gammal och skapa en ny. Jag skapade bara en ny, som var helt rätt för mej – äntligen! Men det var ganska jobbigt att hitta rätt där också – framför allt var det jobbigt att skjuta den framåt på dagen och vänta på hungern. Mentalt då alltså, kroppsligt var det det kroppen skrek efter. Sluta mata mej innan jag blir hungrig!
Jag har inte gått på allt nyttoprat om sånt jag inte gillar
Jag har alltid haft svårt med grönsaker. Inte så mycket själva smaken och att äta dom som att köpa hem och tillaga spontant. Det är många olika grönsaker som möglat bort i min kyl genom åren. Inte ens gurka hittar ni i min kyl – denna nationalgrönsak som alla hyllar. Jag är så konstig att jag inte ”gillar” sallad. Inte för att det är äcklig smak, för det smakar ju ingenting! Nä, det är hela grejen med sallad som bara är så jobbigt. Den ska hackas och blandas och petas i sej (jagas omkring på tallriken – det går många kalorier till själva jagandet av alla småbitar!) och sedan är man tvärhungrig max 2 timmar senare iallafall. Why bother? Nyttigt, jo visst, det är nyttigt med vatten. Men jag kan lika gärna dricka det i glas. Jag är van att säga ”jag tycker inte om…” men egentligen kan jag nog äta dom flesta grönsaker (utom färsk tomat, som jag helst slipper). Jag provsmakar färsk tomat med jämna mellanrum, nångång vart annat-tredje år sådär, och hoppas på att jag den här gången ska tycka det är lika extatiskt gott som ”alla andra” gör. Men nope, inte ens solvarma små goda tomater direkt från egen planta är gott i min mun… Sorry… Äntligen slipper jag också, för tomater är inte lowcarb.
Mitt förhållande till frukt är något liknande. Jag tror inte det finns många människor i den här världen som inte lovordar denna matgrupp. ”Mumsfillibabba vad gott det är med frukt, jag äter massor varje dag, det ÄR ju ett så bra MELLANMÅL”. Jag har aldrig köpt eller ätit frukt spontant. Det har varit tvunget att vara ett medvetet val ”för det är ju så nyttigt”. Tillbaka i barndomen ser jag fruktstunden på kyrkans barntimme glasklart framför mej. För att jag skulle få i mej frukten måste det vara apelsin skuren i klyftor så man åt den ”ur skalet”, förvarad i en sån där fyrkantig enliters tupperware-burk. Men det var nog bara för att det var en så mysig känsla att suga saften ur frukten eller något. Jag var aldrig extatisk över hur gott det var. Varken då eller nu. Som vuxen har jag haft ett förhållande till fruktsallad. Ett äpple, en apelsin och en banan. Ihophackad och serverad med – ja gissa…. Flytande vispgrädde. Gärna lite valnötter i också. Banan och vispgrädde är ju så gott ihop!! Där sökte jag nog mest sockerkicken. Nu får jag mina kickar på andra sätt. Jag tillhör det fåtal som inte himlade med ögonen när fruktsocker-larmet kom nu (fruktsocker mer fettbindande än ”vanligt socker”), utan istället tyckte ”yes, det var väl det jag visste hela tiden!!”. Äntligen slipper jag trycka i mej frukt för att det är så nyttigt! Andra får gärna käka frukt på bredden och tvären, men det ÄR godis – tandläkaren har haft rätt hela tiden ;-). Frukt är också en sån sak som det finns hur mycket fördomar som helst om, och man möts ofta av stora tefatsögon av förvåning ”men frukt kan du kanske ta lite?” när det bjuds. Det ääär ju så nyttigt… Nejtack, men jag tar gärna lite ost om du har?
Äter jag då ingen frukt eller grönsaker alls? Jo, men det jag vill, så mycket jag vill och när jag vill. Faktum är att jag äter betydligt mycket mer grönsaker nu än nånsin tidigare. Huvudsakligen blomkål, broccoli, squasch och spenat. Ibland slinker det med typ wokgrönsaker, lite paprika och andra grönisar också. Sallad äter jag bara i färdigchoppad form (utom nu när jag handskördar egen ”baby leaf”) och enbart för att det är snyggt att se på. Ofta sallad med mangold, spenat och liknande inblandat i. Frukt äter jag ungefär lika ofta som innan. Kan bli sugen på ett äpple nångång när vi har hemma (sambon äter frukt och är fullkomligt ”normal”), gillar den sötsyrliga ananasen, på sommaren blir det lite melon, och nu under jordgubbstid äter jag ”så mycket jag vill”, även om jordgubbarna är ganska kolis-täta.
IKEA-köttbullar med spenat-äggröra
Jag kan inte redogöra för vitaminer och mineraler och sånt jox – det får ni googla er fram till om ni undrar. Jag får i mej tillräckligt med vitaminer genom min kost också, och vissa saker behövs inte i så stor mängd för att de bara motverkar skador kolhydraterna fixar, t.ex de superhypade antioxidanterna…
Om ni skummar tillbaka nu kan ni se rätt många ”äntligen” i min text, och det är nog själva stora svaret på varför. Jag har alltid velat äta såhär. Jag har alltid tyckt om den här maten, jag har aldrig gillat frukost, har egentligen inte velat äta så ofta osv. LCHF är svaret på det min kropp frågat efter hela tiden, men jag har inte lyssnat förrän nu.
Nu står jag inför en ny utmaning – eller vi kanske jag ska säga. Blivande makens semester börjar på måndag. Vi måste synka våra matbehov. Jag måste anstränga mej mer än att bara kasta in lite kött och fett i mej när jag känner för det. Planera dagar, hitta blandalternativ m.m. som funkar många dagar i sträck och hela dagarna. Inte bara dagens huvudmål, som vi delar i vanliga fall.
