Snacka med djur – kan man verkligen det?
Jag har jobbat ett par år som djurtolk, men har numera verksamheten på is på obestämd tid.
Varje djur jag mött under mitt arbete har lärt mig något nytt. Jag har haft en häst som visade och berättade hur det känns att gå på tygel. Hur musklerna jobbade under tiden. Jag har mött en kanin som var som en hund och en kattunge som bestämt valde och flyttade in till en familj han bott hos nyss i 17 år i en annan kropp.Jag är själv helt övertygad om att man kan kommunicera med djur – något som inte borde komma som en överraskning för någon med tanke på mitt jobb.
Samtidigt förstår jag alla som är skeptiska, behöver bevis m.m. Jag känner likadant! Jag vill också ha bevis om jag ska tro! Och jag får bevis dagligen. När hästen Russin står still när matte behöver det för att kunna sitta upp, efter bara en kort session med mej, där jag förklarar att det är viktigt och varför. Eller när man står i ett stall och låter en häst lätta på hjärtat och man riktigt känner en djup suck av lättnad och hur hela stallet kommer till ro efter en liten stund. Det är magiskt, och samtidigt så otroligt naturligt!
Det är väl egentligen det som är det svåraste med djurkommunikation – att förklara något som är så enkelt så att det blir begripligt. ”Man bara gör det”. Jag försöker själv ha så lite ritualer som möjligt runt själva kontakten. Visst är det bra i början, när man ännu är ovan att fånga in de budskap som kommer, att vara avspänd efter meditation eller liknande. Men verkligheten ser ju annorlunda ut. När man gör hembesök tycker jag det är bättre om det är så normalt som möjligt runt omkring mej i huset. Man behöver inte viska och hålla andan… =OD
Till alla er som tror att det snurrat för mej totalt – bara lugn! Det är inte särskilt mycket som ändrats för mej. Jag har alltid trott att det är något speciellt med våra djur, och nu börjar pusselbitarna bara falla på plats. Äntligen.