Telepati är precis så enkelt eller mystiskt du själv vill. Vår hjärna omvandlar signaler till bilder, känslor, dofter och smaker. Mycket sker utifrån våra egna referensramar, eftersom vi är så vana att försöka tolka och hitta logik i allt vi tar in. När vi var barn, före vi fick ett språk, kommunicerade vi telepatiskt. Men efter hand som orden kommer in i vårt liv glömmer vi bort telepatin gradvis. Ofta får vi som barn höra att vi har livlig fantasi när vi har pratat med hunden, eller plockat upp en känsla från ett djur i en djurpark. Vi lär oss att inte lita på den intuitiva känslan. Som vuxen kan man hitta tillbaka till telepatin genom att träna upp sin mottagningsförmåga igen. Många märker att de ”är på samma våglängd” som sin livspartner eller bästa vän. Det vanligaste exemplet är att någon ringer precis när man tänkt ringa dom. Det är inte bara en slump – era signaler har mötts, och ni har tänkt på varandra. Jag kan själv ”känna” både min katt och min pojkvän väldigt starkt ibland. Jag gick och letade efter min katt en gång, bara för att kolla att han var OK. Han hade en lite hängig period. Jag hittade inte honom på något av de vanliga ställena och kände mej orolig. Då ”kände” jag var han var, och hittade honom underst i klösträdet, där han bara ligger när han mår dåligt eller försöker gömma sig. ”Ta det lugnt, jag ligger här” var den tanke jag kände. Jag frågade om han mådde bra, och fick tillbaka en sval känsla. Det var i somras när det var så varmt.
Hur funkar det då?
Som att se på TV, fast inne i huvudet. Jag har alltid drömt väldigt mycket, och kommer ihåg mina drömmar när jag vaknar. Kanske har jag i och med detta lätt för att se bilder. När jag ska förklara för vänner hur telepati funkar brukar jag säga ”äpple”, och de får berätta vad de ”såg”. I nio fall av tio har jag sett vilken färg deras äpple hade. Det tionde fallet tänkte personen på ett gult äpple och mitt var ljust grönt… Alla är eniga om att de ”ser” ett äpple, men man har kanske svårt att förstå hur jag kan se det som finns i deras tankar. Och jag vet inte själv hur det fungerar… Det har med fysik att göra, och där har jag aldrig varit så hemma. Men om man koncentrerar sig riktigt mycket på att ”skicka” en bild, så kan någon ta emot den! Jag upplever ofta att jag tänker min pojkväns tankar i vardagslivet. En gång när vi precis satt oss för att äta kände jag att jag behövde salt. Jag hade inte ens smakat på maten än, och jag är ingen ”saltare”. 5 sekunder senare reser sej min pojkvän upp och hämtar saltet. Han hade smakat på maten och upptäckt att den var osalt. Beslutsångest som han har hade han väl tänkt efter ett tag om det var osalt nog för att orka resa sej och hämta saltet. Känner du igen det?