Djurprat november-december – 2003

Vinterhästar med ruggig pälsOj, vad november sprang iväg fort! Jag har haft fullt upp den här månaden med alla mina verksamheter. Jag håller ju även på med släktforskning, både min privata plus att jag hjälper en vän med sina inmatningar. Det är urkul! Men det har inte så mycket med djurprat att göra… Men ni som vill snacka släktforskning med mej är givetvis välkomna att höra av er!!

Det har däremot månadens djurupplevelser. Jag rivstartade med att få chansen att följa med min kollega Magga Hellman på turné i Halland och Småland. Mer om detta nedan.

Detta nummer får bli ett dubbelnummer, så jag kan ta lite julledigt!

Turné med Magga Hellman

När jag blev erbjuden att följa med på turné med Magga tvekade jag 18 mikrosekunder innan jag bestämde mej för att följa med. Tvekan var bara allt det gamla vanliga, vem tar hand om katten, och min hiskeliga resfeber. Men vad är det mot alla möjligheter det erbjöd!

Jag bestämde mej för att följa med som ”praktikant” trots att jag nu jobbat aktivt som djurtolk snart ett år. Men ibland behöver vi ju alla bekräftelse och att kunna arbeta under mer avslappnade former. För det är ett tungt ansvar att arbeta som djurtolk! Samma stund som man bestämmer sej för att kommunicera med djur har man förpliktelser både inför djuret och dess människa att göra ett så bra jobb som möjligt. (Precis som med allting annat man företar sej i den här världen.)

Jag satt alltså bredvid Magga hela turnén och ”dubbelpratade” med alla djuren. Jag redovisade bara det jag fått upp som kompletterande information. I övrigt var det som en repetitionskurs, där man bara fick bekräftat att man faktiskt kan det man håller på med. Oftast stämde det Magga antecknat överens med det jag antecknat, ibland till och med ordagrant!

Första dagen på turnén var vi nere i Halmstad och jag fick se hur en kinesolog behandlade en häst, och jag fick även lära mej en enkel metod för muskeltestning. Sedan for vi vidare och pratade med två hästar och en hund. Dagen efter var det besök på en brukshundsklubb som stod på schemat. Speciellt med denna dagen var att de allra flesta vovvarna redan varit i kontakt med och pratat med djurtolk en gång tidigare. De visste liksom hur det gick till, och några av hundarna verkade till och med nästan uttråkade och tyckte att dom redan var ”färdigpratade”.

Tredje dagen var det blandade djur igen. Först gjorde vi hembesök hos en papegoja. Han började med att plocka sönder pennan för mej! Svårt att jobba under sådana förhållanden *skratt*. Sedan for vi vidare och blev väl mottagna hemma hos en tjej som bjudit in sina vänner med djur. Det var både hundar och katter.

Redan på kvällen andra dagen var jag helt slut! Jag är van att distansprata med 3-4 djur i veckan max! Och där hade vi tagit nästan 10 på två dagar! Det var väldigt många intryck som behövdes smältas, samtidigt som jag lärde mej så otroligt mycket av Magga och hennes sätt att jobba. Som ni förstår var jag ganska glad att det inte krävdes något av mej under slutet av turnén – alla fick ju ändå valuta för sina pengar i och med att Magga gjorde jobbet. Så framemot eftermiddagen dag tre, när första intrycken började hamna på plats kunde jag ta tag i några djur på allvar igen. Men jag blev snabbt helt slut igen. Det kräver nog mycket träning att jobba på det viset, och i dagsläget är det inte ett sätt som passar mej tror jag.

Jag är så glad att jag fick chansen att följa med! Jag följer gärna med igen om jag har möjlighet, och kanske tar jag då några egna djur så vi kan fördela arbetet lite.

Tänker du ofta katastroftankar?

Nu ska jag generalisera lite. De tre vanligaste problemen jag stöter på när jag kommunicerar med djur är 1) ledarskapsproblem 2) ofrivillig arbetslöshet och 3) missförstånd pga katastroftankar. De två första har jag nog redan pratat om i tidigare nyhetsbrev, men får säkert anledning att återkomma till. Idag kommer jag att hantera det tredje problemet – katastroftankar.

Våra djur läser av våra tankar på samma sätt som alla kan lära sej läsa av djurens tankar. Det stora problemet med tankar är att du inte kan se negationer. Man kan ladda tanken med negativ energi, men det är bara stor risk att det missförstås. Därför är det alltid alltid bättre att tänka positiva tankar! Tänka vad man vill ska hända, istället för det man är rädd för ska hända.

Jag tar ett exempel: Du är ute och går i skogen med din hund, som du har lös. Plötsligt dyker det upp en hare precis framför er. Du vet att din hund har mycket jaktinstinkt, och tänker därför genast ”bara nu inte hunden springer efter haren”. Samtidigt som du tänker din tanke spelas det upp en liten film i ditt huvud som visar hur hunden jagar haren. Hunden har sett haren, och väntar på kommando från dej, sin flockledare. Han ser att han ska jaga haren och sticker iväg. Du blir besviken och bannar hunden för att den gjorde något den inte fick, och hunden förstår ingenting. Du sa ju… Detta är en otroligt vanlig form av katastroftankar som skapar förvirring.

Vad skulle du gjort istället? Du skulle visat (tänkt på) vad du vill ska hända istället. Visat hur ni lugnt går vidare och låter haren hoppa iväg åt sitt håll, och sedan göra det i praktiken också. Tänk dessutom på att inte göra en stor affär av händelsen. Vänd inte och gå hem eller avvik från den tänkta rutten, utan bara fortsätt som om det är ett fullkomligt naturligt inslag på er promenad. Och det är det ju också!

Behöver du fler exempel på när katastroftankar dyker upp? När du har problem med katt som klöser på finsoffan, häst som är svårlastad, hund som hoppar upp på besökande…

Hur fungerar det då? Gör ett litet test själv!

Om jag säger åt dej nu att du ABSOLUT INTE får tänka på ett grönt äpple.

Vad såg du? Det fullkomligt flödade över med gröna äpplen i dina tankar va? Du ser dom. Det gör ditt djur också! Men såg du intet?

Vad gör svalorna på vintern?

Berättat av Magga Hellman

Jag vill gärna berätta en liten söt historia som dök upp under de långa biltimmarna under turnén. Magga berättade om en resa hon varit på i Afrika, jag tror det var Togo, under vintern. Hon hade bott på ett ställe där det stod ett stort träd utanför huset. Trädet var fullproppat med svalor, våra vanliga hussvalor! De bara satt där. Vissa småpluddrade lite, men det var inget väsen.

Klockan 5 på eftermiddagen blev det plötsligt ett väldigt skränande och väsen och alla svalorna lyfte ur trädet och for iväg ut. De var borta ungefär en timme, sedan kom de tillbaka och satte sej i trädet och lugnet la sej igen. Magga var väldigt fascinerad av händelsen och frågade en av de bofasta om de brukade göra så. Jo, det gjorde de. En gång på morgonen och en gång på eftermiddagen for de iväg på födosökstur. Resten av tiden satt de där och var gemytliga i trädet.

Så nu vet ni vad våra svalor gör när de inte är hos oss och föder upp ungar under den varma, ljuvliga sommaren. Linné trodde svalorna övervintrade på sjöbotten – kanske kunde de lika gärna gjort det som suttit i ett träd i Afrika…

Boktips – What your animals tell me av Monica Diedrich

Det börjar vara slut på svenska djurpratarböcker att tipsa om. Iallafall som jag har läst själv. Jag vill gärna ha läst böckerna innan jag rekommenderar dom här.

Därför blir det en bok på engelska idag. Denna läste jag i somras när jag låg i solstolen. Det bara ryckte i alla delar av mej att komma iväg och prata med djur istället för ligga där och läsa om det!

Monica tar upp berättelser om allt från svårt sjuka djur till vad namnet betyder för ditt djur. Hon berättar glatt och varmt, om än på det typiska klämmiga amerikanska sättet. Jag rekommenderar verkligen boken.

Hoppas nu ni får en skön julmånad med levande ljus, adventsstakar i alla fönster, glögg och pepparkakor! Själv ska jag heja på när pojkvännen bakar lussekatter i år (jag är urusel på att baka).

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.