Djurprat september – 2004

Russin smaskar fågelHost-host, nu var hösten plötsligt här, med höststormar och förkylning. Jag har hållt mej ifrån sjukdomar hela året innan, men nu slappnade jag av efter en hektisk arbetsperiod, och vips var den här. Den där tråkiga förkylningen när du inte är riktigt sjuk. Du har lite hosta och känner hur det täpper till i bihålorna, men du har inte feber, bara ont i hela bröstkorgen av allt hostande och trött trött trött…

[Smygreklam *fniss*]

Jobbmässigt har jag satsat stenhårt på min grafiska formgivning, och bl.a. designat två böcker. Den ena med djur, fast på ett annorlunda sätt. Boken Pig Management är en metafor för våra kontorslandskap och ledarskap. Den är snabbläst och underfundigt skriven. Första gången jag läste manus for tankarna till Tage Danielssons ordvrängeri. Jag har gjort omslag och webbplats:
www.pigmanagement.se

Den andra boken berör också en sak som är viktig när man ska må bra i sig själv för att kunna kommunicera med folk och fä i balans. Att säga nej! Säg ja till sånt som känns bra och välj bort sånt du egentligen inte vill göra! En otroligt nyttig bok, som alla borde ha och läsa! Mitt företag, alba grafisk form, har gjort både omslag och inlaga. Inlagan är förresten illustrerad av en annan djurtolk – Åsa Fredricson, www.illustreramera.se – som är en otroligt träffsäker illustratör!
Boken Säg Nej & Må Bra – minska stressen i ditt liv har en egen hemsida på www.nejboken.se

Både Pig och Nej kommer att finnas på årets bokmässa, så skynda till monter B09:29 och köp dina exemplar! Annars kan du handla dom från webben.
Jag kan ju passa på att berätta att alba grafisk form har fått en uppfräschad hemsida, med ny, supersnygg, moderniserad logga:
www.albagrafiskform.se

Djursajten ska få ny design och logga också så småningom när tiden tillåter. Slut med reklamen!

Idag ska vi prata om mat! Mat på alla sätt och vis!! Eftersom jag inte är någon mat-expert, får ni gärna höra av er med era erfarenheter och rekommendationer om mat till våra djur! Så kör jag en uppföljning i nästa nyhetsbrev.

Djur och mat

Alla har vi en relation till mat. För vissa är maten livsviktig (jo, det är det ju för alla, men jag menar mentalt!) och hela livet kretsar kring maten. För vissa har det gått så långt att det till och med blir för mycket, och en ätstörning av ett eller annat slag uppstår. Andra bryr sig inte ett smack om mat! De stoppar i sig för att man måste och för att det är en vana helt enkelt. Det spelar inte så stor roll vad eller när.

Precis som vi människor har olika förhållande till mat, så har våra djur det också. Vissa djur tjatar om mat! Det ska vara speciella sorter och på bestämda tider, i exakt rätt mängd och med ett bra innehåll. Andra bryr sej inte, och mat kommer över huvudtaget inte upp under samtalet – om man inte frågar. Då kan man få ett ganska likgiltigt svar i stil med “jag äter för att man måste”.

För djurens människor är matningsproceduren en rutinsak, som ibland kan få proportioner som inte alls är nödvändiga. Jag tror att de allra flesta någon gång ställt sig frågan “får mitt djur rätt sorts mat?”. Det är en sak att de gillar maten, och en annan om det verkligen är bra för dom. Jag kanske älskar att smälla i mig en riktigt flottig pizza ibland, men det är kanske inte det bästa jag kan äta. Hästen Ida i hagen bredvid här fick i sig för mycket av fel mat i våras, fick fång, och har gått hela sommaren i en enehage med mager växtlighet, istället för att mumsa gott grönt gräs hela ljuvliga sommaren…

Ja, det är verkligen inte lätt att veta vad man ska ge sitt djur, på vilken tid, hur mycket eller vad det bör och inte bör innehålla. Det är en djungel! Med en kise som kräks upp allt vad light-foder heter, trots att han egentligen är lite för rund, så har jag väl provat mig igenom all mat som finns och lite till. Men nu har han hittat “sin” mat. Ute. Och “råtten” (samlingsnamn för smågnagarna på pappas barndomsdialekt) och fågel är ju kattens naturliga föda. Men han vill fortfarande ha sitt torrfoder (fast han äter mindre av det) och sin extrafisk på bestämda tider.

Föreläsning om BARF – Biologiskt anpassad föda till hund och katt

Är du nyfiken på BARF? Då kan du går på föreläsning med Jill Mellström den 10 oktober i Norrköping.
Läs mer om föreläsningen på Åsa Fredricsons hemsida:
www.illustreramera.se/djurtolk

Russin med musen

Häromkvällen blåste det full storm, men Russin vill ändå väldigt gärna ut. Jag är inte sugen på nattvak, och släpper därför inte ut honom utan sele när det är mörkt och han har fått sin kvällsmat. Jag kopplade honom och han gick ut mot trädgårdssidan på huset. Här var det lite lä, och ganska skönt. Man hör ofta hur det dunsar mot dörren när han är därute och jagar nattfjärilarna som dras till lampan.

Efter en halvtimme tyckte jag det var dags att titta till honom. Jag öppnade dörren och undrade om han vill komma in. Han såg skum ut, och for in som skjuten ur en kanon. Sedan släppte han något på golvet med en lätt duns. En mus! Stendöd vid det här laget. Jag funderade på om han skulle få ha den, eller om jag skulle kasta ut den och honom. Eftersom jag var rädd om mattorna, som han kanske skulle kleta ner, tyckte jag det var bäst att välja det senare alternativet. Så jag tog musen i svansen, och Russin började dansa runt benen på mej, ivrigt jamande “jag vill ha min mus, jag vill ha min mus”! Svansen var hal, så jag tappade musen i hallen. Fick upp dörren och plockade upp musen igen och kastade ut den en bit. Svarta katten for ut efter den, och jag sa åt honom att han fick äta upp musen ute om han skulle ha den. En snabbkoll på vädret sa att jag inte var grym som lät honom vara ute med sin mus, för det var riktigt läigt och skönt där.

När jag tittade till honom en stund senare var musen slukad, och katten for in för att kolla mattorna där den hade legat så där inte var något kvar. En nöjd och belåten liten jägare, som gärna får vara musfälla åt oss nu när hösten kommer och mössen börjar söka sig in i huset. Och selen besvärar inte mästerjägaren ett dyft!

Min drever Palle och katten Oliver på jakt

Gästskribent: Jeanette Brette

Sitter inne och kurar en höstdag när jag får se min tigerrandiga katt Oliver fara fram och tillbaka på altanen. Vad håller han på med, jagar han möss eller…? Jodå, nog jagar han allt, men inga möss utan en stor otäck råtta!!

Han springer efter den men den är alldeles för stor för honom. Palle, min drever, som är en riktig jakthund, börjar skälla och vill ut. Jag släpper ut honom och han dyker på råttan och i ett nafs så ligger han där. Varsågod ser det nästan ut som han säger till Oliver, som glatt tar råttan och släpar iväg den som den stoltaste katt jag sett.

Vilka fina kompisar dom är Palle och Oliver! Tyvärr finns ingen av dom i livet idag men jag känner mig alldeles varm när jag tänker tillbaka på den jaktepisoden.

Den lilla, lilla katten Ming-Ming

Berättat för mig av Åsa Fredricson

Åsa har haft kattungar i huset i sommar. Mamma Humlan har pysslat och skött om sina kellingar som det anstår en god kattmor. En dag kom hon in med en död fågel i munnen och släppte *ploff* framför sina ungar. Nyfikenheten att se vad som hände tog över lusten att kasta ut fågeln, och de bestämde sig för att studera katterna istället.

Lilla minstingen i kullen, Ming-Ming 5 veckor, klev resolut fram till fågeln och gick till angrepp. Ivrigt kraskade hon i sig fågeln, samtidigt som hon höll koll runt om sig, och morrade åt alla syskon som kom på tanken att närma sig hennes gästabudsmåltid.

Mamma katt vet alltså bäst vad hennes ungar kan äta – tänk på det när ni står där och funderar på om burkmaten ska blandas ut med filmjölk för att det kanske är för kraftig mat för små kattungemagar! =OD

Åsa är mer insatt i djurfoder än jag. Tyvärr hann hon inte skriva ihop något till det här brevet, men i höst kommer hon att anordna föreläsningar på temat mat och mediciner vi stoppar i våra djur (bl.a. BARF-föreläsningen ovan). Titta in på hennes hemsida om du vill veta mer!www.illustreramera.se/djurtolk

Någon morot ska vara den första

Nemo som liten - han är större nu!OK, jag erkänner. Det var inte mycket i mina trädgårdsodlingar som lyckades i år… Jo, löken blev fin. Rödbetorna slaktade Bambi gång på gång, så det var inte mycket kvar av dom när de väl skulle skördas – men tillräckligt för att få två burkar som vi ändå inte äter upp. Morötterna tog sin lilla tid innan de kom upp, och sedan *poff* var de gigantiska, som över en natt. Inte särskilt goda när de är så stora. Men jag har bjussat grannhästarna på en och annan.

Stoet Maxa visste direkt vad man skulle göra, och gnagde glatt i sej moroten, slafsande tacksam. Lille fölet Nemo tyckte det luktade såååå gott, men fick inte till det med gnaget hur han än försökte. Jag gick därför och hämtade en av de fåtal små morötter vi fått, satte mej med benen i kors vid hagen och höll moroten åt honom. Han slängde med huvudet och krafsade med hoven. Jag visade och berättade för honom hur han skulle göra. Stå bara still och gnag försiktigt på moroten, så håller jag i den åt dej, förklarade jag. Jag kände hur hans små läppar trevade om fingrarna på mej, men till slut fick han kläm på hur han skulle gnaga för att få i sej moroten. Och vilken lycka! Det var ju så gott!! Jag riktigt kände hur det vattnades i munnen på honom, när han kände smaken av den lilla söta moroten. Tillsammans gnagde vi oss igenom 2 små morötter. Dagen efter var Nemo och hans mamma borta från hagen. De hade åkt hem till sitt efter sommarens vistelse hos oss. Jag är glad att jag fick en liten stund med lille rödvite Nemo innan de for.

I morse krasade nattfrosten i gräset, vilket betyder att det snart är dags att köra igång kakelugnen! Fruktskålen är full med nyskördade äpplen som förhoppningsvis bli en rykande äpplepaj snart! Mums! Skriv nu riktigt mycket till mej, så jag får massor med material till nästa Djurprat!

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.