En sak jag blev varse, fick påpekat, under adhd-utredningen i höstas är att jag har en perceptionsstörning medfödd. Den gör att jag inte kopplar ihop saker som känns i kroppen med lämplig reaktion.
Jag vet till exempel inte alltid att jag är hungrig, toalettnödig, trött eller har ont. Min hjärna tolkar inte automatiskt dessa signaler och sätter igång rätt program. Andra saker fungerar runt detta så jag ”håller mig” tills jag ”kommer på” att jag behöver gå och kissa osv. Men när jag ”kommer på” kan jag ha haft behovet/känt det i kroppen en lång stund. Det är både praktiskt ibland och jävligt dumt för det mesta.
Igår ”kom jag på” att jag hade en full migränattack vid sjutiden på kvällen. Då låg smärtan i skallen på 7/10 ungefär och balansen hade stängt av. Det är inte så att smärtan är avstängd eller blockerad. Jag ignorerar den inte heller. Jag fattar bara inte att jag har ont. Fast jag har skitont.
Att kroppen inte reagerar som den ska och visar omvärlden att det gör ont är besvärligt i vårdsammanhang. Jag har t.ex. opererat en blindtarm som var fullt inflammerad, sprickfärdig, baserat på skakig snabbsänka och knasigt blodtryck. Klarade galant alla hopp, tryck och böjtester. Att jag ens var på sjukhus var tack vare älskade mammas modersintuition att ongen inte var riktigt som vanligt och inte höll samma tempo och att problemet nog var inringat till något uff i magtrakten.
Jag har fått lära mig reagera och känna igen smärtsymtom själv. Saker kroppen gör när den reagerar på smärta. Grund kort andning t.ex. aha-jag har ont. Jag fyller på lite smärtlindring.
Jag har precis avslutat försök med migränförebbyggande. Den medicinen släckte allt. Inser jag nu. Så allt jag lärt mig är borta igen. Jag har glömt hur jag har ont. Det låter praktiskt, men jag mår lika jävla dåligt ändå. Utan att ”förstå varför”.
