Inte många knop – kränkt och trakasserad

Den här veckan har varit fantastisk på många sätt, men även en av de värsta på länge!

Sitter här och skakar, insvept i en filt och ska försöka mej på att skriva av mej i terapisyfte – kanske hjälper det någon därute. Detta är låååångt och osammanhängande… *varning*

Jag har jobbat mycket med mej själv, sedan jag fick min s.k. 30-årskris runt millenieskiftet. Bl.a. har jag varit och stångats i den berömda väggen. De senaste åren går det bara uppåt. Jag har inte kvar någon kemisk depression i kroppen, och har fått superduperbra hjälp och stöd från vänner, älskade och även professionell sådan.

Den stora vändningen uppåt kom när jag helt enkelt tröttnade på att må dåligt, förvänta mej det värsta hela tiden, tänka katastroftankar och tro att jag förtjänade all skit som kastades på mej. En semestervikarierande prattant, en grymt ärlig homeopat och några av mina vänner gav mej den knuff jag behövde.
Prattanten (eller tjejen kanske jag ska säga, för vi var jämngamla) lyssnade på min berättelse under 4 sessioner och ringade sedan in att vi skulle jobba med min självkänsla. Allt annat var av underordnad betydelse. Sedan åkte hon hem till sitt efter avslutat vikariat, och jag fick leta ny terapi. Homeopaten sa att hon aldrig sett någon som så aktivt försökt sätta sej själv i rullstol. Då hade jag värk och obalanser både här och där, plus att jag var mentalt slut av att ständigt gå och förvänta mej det värsta och tro att jag inte förtjänade bättre – självkänslan som spökade även där. Jag hade även ofta lekt med tanken på att hamna på sjukhus i gipsvagga ett halvår och bara "slippa" allt ansvar och all skit ett tag. En fruktansvärd tanke såklart – tänk de som drabbas av detta! Vilket hån mot dom att önska det på sej själv som en "enkel" lösning på sina fjuttiga vardagsproblem. Men allt är ju relativt… Konstaterandet från homeopaten var såklart riktigt otäckt, men snacka om "wake up call". Det lärde mej att vissa sanningar måste man få höra, även om de inte är gulliga och bekväma. Ibland behöver man skakas om och ibland måste det göra ont, mentalt eller fysiskt för att man ska fatta och gå vidare.

Nu vet jag att jag förtjänar att må bra, jag har lärt mej sätta gränser och säga nej till sånt jag inte vill ha i mitt liv, jag tänker inte lika många katastroftankar (en svår vana att bryta när det går på reflex). Jag har även börjat "be" om bra vård – och får det! Den enda värk jag dras med nu är musarm då och då. Men jag är långt ifrån "frisk" – kanske är livet en ständig process.

Jag har även börjat tro att allt har en mening. Jag vet att riktigt utsatta och prövade människor och vänner inte tror det, och jag respketerar det, men för mej har denna insikt hjälpt mej att må bra. Det kanske är ett sätt att gömma sej och förneka saker, men jag kan bara konstatera att denna nya insikt har gett mej ett lugn, en styrka och en livsglädje och energi jag aldrig upplevt tidigare. Jag skulle kunna tänka mej att det är så riktigt religiösa personer känner det när de blir "frälsta" eller vad det nu kallas i olika religioner.

Och väldigt ofta är det så att jag ser en mening med saker som händer – även negativa saker. Jag ska lära mej något av det som händer. Positivt tänkande är något av det svåraste som finns, men jag har fått så många kvitton på att det jag skickar ut, det får jag tillbaka, så jag kan inte tro något annat. Jag gick inte in i väggen av att jobba mycket. Jag gick in i väggen när jag började lyssna på alla som tyckte att det inte borde vara bra att jobba så mycket och på det sättet som jag gjorde. Det ständiga gnagandet om att detta kanske var fel och onyttigt för mej gjorde mej sjuk – inte arbetsbördan i sej.

I början av denna veckan hamnade jag i "stresskoma". Jag hade alldeles för mycket saker jag lovat fixa till fasta deadlines, och plötsligt blev jag en lallande fåne som gjorde allt annat än jobbade. Extremt oviktiga saker kunde ta 4-5 timmar av en arbetsdag. Jag kände igen det så tydligt – jag har varit där allt för ofta under min utmattningsdepression, och det är ett mönster som återkommer. Jag fastnade till och med i att börja må dåligt av att jag mådde dåligt – istället för att göra som jag lärt mej. Jag väljer själv hur jag mår, och genom att aktivt välja att må bra kan jag trycka undan det dåliga måendet. Ibland behöver man må dåligt, ibland behövs soffläge och filt upp till näsan. Det är inget fel i det. Bara man inte fastnar i den nedåtgående spiralen.

Fast beslutsam att inte knacka ihop den här gången – eftersom jag numera vet att jag inte får mer än jag klarar av – jobbade jag hårt på att vända mina tankar och hitta nya vägar uppåt. En så enkel sak som att bestämma mej för att jag inte har "för mycket jobb" utan bara jobb helt enkelt – precis som jag ska ha! Det vände mitt stresskoma, jag kunde komma igång och prioritera, skriva listor, jobba undan små och stora surdegar och hjärnan började funka igen.

Som ytterligare kvitto på att det vänt löste sej 2-3 problem av sej själv. Jag vet även att det är när man har som allra mest att göra och allra minst tid – det är DÅ man ska skaffa nya kunder, inte säga stopp och broms, jag hinner inte. Det finns en tid efter deadlinesen också. Då ska det ligga nya saker och vänta, och det är helt OK. Detta var vad jag ställde in mej på och "skickade ut". Och då ringde ett par nya kunder och förhörde sej om framtida jobb. Ett härligt kvitto på rätt tänk.

Sedan kom raset. Ingen är perfekt, och alla energitoppar har en baksmälla. En oväntad besvikelse sänkte mina energier, en kär vän började må dåligt och jag tog på mej skuld för detta, sedan gick det bara utför. Dåliga nergier drar till sej mer dåliga energier. Det är det jag skickar ut, och då får jag det tillbaka! När det kändes som om det räckte hände nästa dåliga sak direkt som svar. Telefonen ringde. Jag såg att det var från skyddat nummer och hann tänkte "det är ju bara detta som fattas". Och jodå, visst var det min kära trakasserande lilla tant som gjorde ett nytt dyk i sin paranoia och bestämde sej för att slå spiken i kistan denna bottennoteringsdag. Att jag dessutom hade immunförsvaret på full gas att kämpa emot en förkylning gjorde mej knappast mer motståndskraftig. Jag gjorde misstaget att försöka prata med henne denna gången – istället för att slänga luren i örat på henne som jag tagit för vana innan.

Denna lilla tant hyrde jag som 19-åring en möblerad lägenhet av, med den dåvarande pojkvännen. Detta var alltså hösten 1990.

På den tiden fanns inga varningsklockor, och man trodde dessutom gott om alla. Det blev problem direkt. Efter bara ett par månader började hon antyda att hon behövde bo i sin lägenhet själv. Meningen var att hon skulle tillbringa månaderna vi hade kontrakt på i Spanien. Vi började genast leta nytt boende, även om vi hade laglig rätt att bo kontraktstiden ut. Ingen av oss var särskilt intresserade av att låta en tant bo i en sommarstuga det regnade in i för att vi skulle ha tak över huvudet. En reparation i bostadsrätten ledde till en del trubbel, även om vi betalade vår del av självrisken och noga kollade med tanten innan hur vi skulle gå tillväga. Det var ungefär då de verkliga problemen började, och vi började inse att det inte var riktigt fullt i stallet på tanten.

Ett tag efter att vi flyttat höll hon på att ringa mina föräldrar och anklaga oss för än det ena, än det andra. Det rörde sej oftast om stöld av prylar. Att bli beskylld för att ha stulit något när man är totalt oskyldig är något av det mest kränkande jag upplevt – och är fortfarande. Jag och Johan är verkligen värsta svärmorsdrömmen vad gäller ärlighet och prydlighet, och det finns inte ens på kartan att stjäla något. Särskilt inte från någon som gett en ett förtroende att förvalta hennes lägenhet och saker under en tid!! Jag kan än idag minnas hur det kändes när vi såg den dyra Blå Måsen-servisen stå i skåpet för vardagsporslin i köket! Och hur vi försiktigt försiktigt bar ut del för del i en buffe i vardagsrummet och noggrant låste in servisen. Den är dock inte med på listan över saker vi påstås ha stulit.

Jag säger inte att jag är något helgon. Jag har både ljugit och stulit saker i mitt liv, fuskat och varit medvetet elak mot någon osv. Men inget så allvarligt som det vi blivit anklagade för här, som inte bara är en stöld av materiella saker, utan även ett missbrukat förtroende. Det är totalt främmande för min livsnorm.

Senaste 2 åren har tanten poppat upp igen i mitt liv. Jag kan inte låta bli att undra om hon sökt mej energiskt hela tiden och blivit jättelycklig i sitt förvirrade tillstånd när jag plötsligt började dyka upp i telefonkataloger och liknande igen. Med mitt inte helt vanliga efternamn är jag ju inte särskilt svår att spåra. Anledningen till att jag inte funnits med tidigare är att jag inte brytt mej om att registrera mej då jag flyttat runt så mycket på så många olika ställen.

Jag visste direkt vem det var som ringde när jag hörde hennes röst, men förnekade att jag var den hon sökte, eftersom jag inte orkade med hennes paranoida anklagelser. Hon ringer både på mobil och vanlig telefon, och alltid från skyddat nummer. Nu är det ingen systematisk terror, och inte så ofta heller, men tillräckligt för att vara jobbigt och tillräckligt för att man ska känna sej otrygg. Att inte kunna svara i telefon när någon ringer från dolt nummer, utan att riskera att bli anklagad för diverse sinnesstörda saker sliter. Senaste månaderna har det ökat. Egentligen var gränsen nådd nyårsafton, när hon ringde halv-11 på kvällen. Nån vecka innan dess höll hon på att ringa upprepade gånger på mbilen efter att jag slängt luren i örat på henne – det var då jag började stänga mobilen efter hennes samtal. Sätta ner foten, sätta gränser.

För ett par veckor sedan väntade ett meddelande på mobilen att hon nu hade postat en lista till mej med allt hon saknade som jag skulle lämna tillbaka. Det är alltså snart 17 år sedan vi flyttade. Listan kom med posten dan efter, noga adresserad till "formgivare" – så jag vet att hon får uppgifterna från telefonkatalogen. På listan finns saker som mentalt förvirrade tanter tror är ytterst stöldbegärliga – dom var det säkert på 1930-talet eller var hon nu befinner sej mentalt, och som hon antagligen förlorat under sitt liv på olika sätt. En gammal rullbandspelare förbryllar mej extra mycket – vad skulle vi med den till, och vem skulle vara intresserad av att köpa en sån om man stal en?? Annars är det kaffeservicer med guldkant, sockertänger i silver, kristallvaser och annat på listan. Inget jag kan påminna mej att jag sett under tiden vi bodde där – men så var lägenheten också överbelamrad med mystiska saker…. Inte konstigt om hon inte har koll på allt.

Med detta brev började jag plocka fram all dokumentation jag har sparad från den här tiden. Lägenhetskontrakt, gamla brev, kvitton på reparationen och liknande. Jag har varit på väg att slänga pappren flera gånger vid flera flyttar, och kanske är detta någons sätt att säga till mej att jag borde gjort det för länge sen. Så länge jag har det kvar finns hon också kvar! Eller? Jag har många många teorier om vad meningen med hennes uppdykande igen betyder och har för mening.

När det då var som värst i fredags, DÅ ringde hon. Och jag försökte prata med henne. Det gick inte. Jag frågade henne varför hon inte tar sin medicin, och då började anklagelserna igen. Jag hör hennes röst i huvudet. "Du ljuuuger. Jag vet nog vad du är för en tjyv". Till slut tappade jag kontrollen, och det slutade med att jag skrek åt henne att jag hoppas hon dör snart, förbannade kärringjävel, och att jag aldrig mer vill höra från henne igen…." Inte särskilt likt mej med såna utbrott, men jag förstår nu i efterhand att jag gjorde oss båda en tjänst. Paranoida behöver hjälp att sätta gränser, och hon var väldigt nöjd när jag hade skällt ner henne och hon kunde avsluta samtalet med att rapportera att hon skulle skicka en polisundersökning på mej. Tjänsten jag gjorde mej själv var att släppa loss all frustration och ilska jag kände både inför henne och efter allt som hänt under veckan – och hon tar absolut ingen skada av att bli utskälld. Kanske borde jag tacka henne för att hon ringde just då och lät mej få en ventil att släppa ut allt.

Jag störttjöt ohejdat, en sån där gråt som känns som om den aldrig ska sluta, efter att samtalet var avslutat. Sedan gjorde jag det jag borde gjort när jag plockade med papperna igen. Jag ringde och polisanmälde henne. Inte för att jag tror det hjälper henne, eller för att jag tror att det kan bli någon utredning kring en 81-årig paranoid kärring, som antagligen redan finns i ett antal register hos både polis och social, utan för att jag måste göra något för att visa mej själv framför allt att man inte kränker mej! Jag köper inte att någon tar sej friheten att störa min livsglädje och trygghet. Det är synd om henne, hon är sjuk, men det ger inte henne rätten att störa mitt liv.

Men då är frågan – varför dök hon upp igen? Efter 10-15 års tystnad? Vad är det för mening? Vad är det jag ska lära mej av det? Att leva i nuet? Går jag och grubblar en massa på det förflutna istället för att se framåt? Är detta bara ett naturligt steg i min utveckling, och att jag i bearbetsningsprocessen nu kan kryssa av 1990 på listan? Sedan är jag färdig med det och ska bearbeta igenom min tid i Lund innan jag är "klar"? Tjoho, då har jag bara 17 år kvar att gå igenom – härligt! =OD

Jag ansvarar själv för mitt liv, mitt mående och vad jag skickar ut. Ingen annan kan leva mitt liv åt mej, och jag är tacksam för alla vänner som finns där och lyssnar och är ett stöd – men de kan aldrig fatta mina beslut eller få mej att må bra. Det kan bara jag själv, och det är bara jag som väljer åt mej. Ingen gipsvagga här inte!!!

13 COMMENTS

  1. Well done! *dunkar i ryggen*
    Förmodligen precis vad både du och hon behövde. Hon var nog, som du skriver, ventilen för att du skulle få bli av med lite som låg och pyrde.

    *kram*

  2. Vill bara skicka en massa kramar till mig! Det intryck jag har fått av dig är att du är en otroligt stark person, jag hoppas du vet det själv…

  3. Jag tror inte det finns en mening med allt som händer,det vägrar jag tro, däremot tror jag att allt som sker kan lära mig något och hälpa mig att utvecklas som människa… Alla har vi våra “demoner” att bekämpa, men få bekämpar dem så medvetet och aktivt som du och det är bara en av de egenskaper hos dig jag beundrar. Kram.

  4. Men oj vilken jobbig tant!!!!

    Jag känner igen mycket av dina tankar och dåliga självkänsla… Jag jobbar också mycket med mig själv och att leva i nuet. Det är svårt.
    Fortsätt kämpa!
    Kram från Sanna F

  5. Fy så jobbigt att ha en sån person på halsen!! Det kräver mycket styrka att stå emot. Bra gjort!

    Jag tror att det ligger mycket i att man får igen det man skickar ut…

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.