Knäckte gränsen till slut!

Jag har legat på en seg platå i stort sett hela juli, och fladdrat upp och ner inom ett tre-kilosspann. Jag har ätit mest bra mat, eftersom jag mår så pekka direkt om jag fuskar (seg, trött, lätt illamående – samvetet plågar mej inte, för allt fusk är noga beslutat). Vid det här laget har jag lärt mej vad jag kan och inte kan äta. Igår stod vågen på ,0 och jag svor åt att den inte ville släppa ner mej på nästa kilotal. Men det betyder också att jag anstränger mej ännu mer för att äta rätt, och imorse hade jag äntligen knäckt gränsen jag väntat på sen i midsomras. Svårast är fortfarande att äta ofta nog, och det har varit extra svårt under Magnus semester eftersom han äter som "vanligt folk" oftast gör, 3 gånger om dan, och inget alls på kvällen… Jag löste det med att fixa min lunch själv och komma ihåg att käka på kvällen också, och relativt ofta fick jag sällskap i någon form.

Mina viktminskningsstöd har peppat och stöttat hela vägen och sagt att jag skulle mäta mej istället osv (dvs samma sak som jag säger till en person i samma situation, men man lätt glömmer när det gäller en själv). Och när det varit som värst VET jag att jag hade bundit upp en massa vätska, för fingrarna var så svullna då (jag har ju en ring på mej jämt nu som berättar vätskestatusen i kroppen ;-)). Som svar på mätningsförslaget har jag bara muttrat att jag inte ändrat midjemåttet en millimeter sedan jag började – det är enda stället på mej som är "smalt". Döm om min förvåning när måttbandet igår rapporterade att 5 centimeter hade försvunnit sedan sist!! Omdistribuering pågick alltså. =OD Jag mäter på 5-6 ställen till och där har det också hänt en del. Tuttarna minskade en decimeter under juli. Det är inget jag sörjer. Tänk om man kom ner till en mer normal behå-storlek igen!

Jag har vågat börja sätta upp försiktiga mål nu, eftersom jag ser att det här fungerar för mej. Jag hoppas hamna på tvåsiffrigt i år, vilket inte borde vara en omöjlighet – bara knappt 5 kilo dit ju! Vid 90 ska jag ge mej en rejäl belöning i form av en Wii Fit. Jag ser redan mej yoga för fullt i vårt nya vardagsrum – positiv målbild!! Promenerandet har varit lite mindre nu under värmeböljan, men jag har försökt röra på mej mer än normalt iallafall. På Sailet orkade jag mycket mer än jag brukat göra tidigare år, och det var inte ett oöverskridligt hinder att knalla upp och plocka ut pengar på Ronnebygatan, trots jobbiga backar. Jag har passat på att gå några Russin-mornar när det fortfarande är svalt, så jag har inte skippat det helt. Det har bara inte varit dagligen.

Mat som jag är superglad att jag får äta:
Hallonsmoothies – min stora gottegris-räddning och glass-substitut
Bacon och scrambled eggs – förr en lyxfrukost på hotell, nu tillåtet! Gott varma dagar med frukost på altanen.
Sötmandel! – här får jag passa mej så det bara blir en handfull om dan.
Mörk choklad – vilken bra choklad! Man "behöver" bara en bit eller två, sen är suget mättat.
Cesarsallad – mums filibabba! Utan brödkrutonger då, om någon undrar.
Tonfisk! Jag har blivit storkonsument av detta!

Mat jag kan sakna med lite vemod:
Pannkakor!! Sommarmaten nummer ett!
Bakad potatis är ju gott ibland. Inget jag tänkt på förrän det stod på en meny på sailet.
Glass såklart! Så det äter jag lite ibland. Den jag åt på Degeberga samlarmarknad försvann nog innan den hade landat ordentligt i magen, i värmen och allt gåendet, för jag kände aldrig av den… Men hu vad söt den var….
Magnus potatisgratäng
Pasta i alla former

Det mesta av det jag inte "får" äta nu är lätt att vara utan mentalt. Blir man superdupersugen på något av det är det faktiskt bara att äta och se glad ut, och ta konsekvensen sedan. Får jag en megacraving att jag skulle dö om jag inte får en god ostmacka nu, så äter jag en ostmacka. Det är så sällan det inträffar att det inte ställer till någon större skada.

Praktiskt är det lite värre, både för snabb vardagsmatlagning (planeringen måste fortfarande finnas – det går inte på rutin än) och när man käkar ute. Man kan hitta alternativ ibland, och när man inte gör det får man äta det man kan. Även om det bär mej emot att lämna mat på tallriken. Jag var på IKEA i veckan och hade kompisen framför mej. Hon bad om pasta till lille pluts barnportion, och det glada svaret från nissen i köket fick mej att fråga om jag kunde få grönsaker till mina köttbullar istället för potatis. Ratatouile med IKEAs köttbullar blev plötsligt en väldigt bra måltid, och mätt blev jag! Skönt att slippa sitta och undra hur mycket sås som sögs upp och ställde till skada… Nä, jag är inte riktigt så fanatisk, men ni förstår hur jag menar.

Jag är så glad att jag har hittat motivationen för det här projektet, att jag mår så pass bra (utom när jag slarvar, vilket är en bonuseffekt!!) och att det faktiskt visar sej på vågen! Visst hade jag gärna tappat mina 40-50 överviktskilon i ett nafs – vem vill inte det?? – men det är ju inte realistiskt. Detta hoppas jag blir hållbart i längden, och det pekar ju stadigt neråt! Den här gången gick jag in i projektet med ett positivt tankesätt och en grundkärlek till min kropp och mej själv. Jag laddade inte in en massa nedbrytande påståenden som "jag har dålig karaktär" eller "jag är sockerberoende" i mina invändningar till att påbörja resan. Det enda negativa jag fått kämpa med är missbrukar-mentalitetens "Jag är inte som andra, det är annorlunda för mej". Visst det är ju sant, alla är unika, men det är ingen ursäkt för att det ska vara svårare. Jag har lekt med tanken att speeda upp minskningen med någon mirakel-pulverkur, som så många verkar vara nöjda med, men det känns inte motiverat med en noggrant uppbyggd stor övervikt. Jag förstår om man klipper graviditetsvolangerna och snabbt återställer sin normalvikt med detta och hittar tillbaka till sitt vanliga jag igen. Jag tror att jag behöver ta mej igenom hekto för hekto på nervägen också för att hänga med i skallen, få in rutinerna och känna igen mej själv. Så länge vågen fortsätter peka neråt går det ju bra! Och nu är jag beredd på och har lärt mej känna igen mina platåfaser också när det är tjurigt värre på vågen. Min kropp är nog smartare än jag iallafall, så jag får lita på den.

Måste bara tillägga eller förklara, för alla som tycker det är konstigt att jag inte gått upp en massa eller tappat greppet under semestern. Det är lätt för mej att "ha semester" och ändå äta hyfsat rätt, eftersom det inte är så stor skillnad på semesterdagar och jobbedagar rutin- och platsmässigt för mig som jobbar hemifrån. Enda skillnaden har som sagt varit sällskapet av sambon, som för övrigt stöttar till 100% och snällt väntar på mej när jag morgonpromenerar. Och imorse stod min termosmugg med kaffe där på köksbänken och väntade – det är kärlek det!

Total viktminskning sen starten i slutet av mars: 7 kilo