Förberedelserna innan

Vi var nästan fjantigt förberedda veckan innan bröllopet. Det var lite otäckt att inte ha kontroll på minsta detalj, eftersom vi hade beställt hemkörning av olika saker på den stora dagen (mat och tårta) och inte hade hört något från prästen på ett tag, men jag valde aktivt att slappna av och känna tillit till att allt var OK, att allt skulle ordna sej. Och det gjorde det ju också! Det var inga missöden över huvudtaget! Visst fanns det saker vi inte hade tänkt på – som att tillgänglighetsanpassa efter svärfars moppe – men det löste sej ändå! Utan sura miner och stressbryt (som jag märkte iallafall).

Fast nu när jag tänker efter så var tisdagen ingen höjdardag alls. Det var då allt det hemska hände… Först ringde min fotograf nere från Tyskland och berättade att hon var supersjuk i influensan och inte räknade med att vara på benen till lördagen eftersom hennes gubbe redan legat en vecka. Hon var jätteledsen och helt förtvivlad och det var det första bröllopet hon tvingades ställa in. Jag var förvånansvärt lugn, för jag hade direkt en lösning på problemet. Det är ju ganska bra att ha scrappande vänner som älskar att plåta. Jag ringde den redan bjudna Malena, och hon svarade ungefär som jag hade förväntat mej, att det var klart hon ställde upp. Hon tyckte till och med det var roligt och skulle bli skönt att "få lov" att gå med kameran i näven hela dan! Bilden alla har gratulerat oss vid är hennes jättefina bild – och jag har massor med flera!!

Men sen ringde min bror… och berättade att han låg på sjukhus. Han svamlade något om hur mycket han hade kunnat kissa, för att skoja till det hela lite, men jag förstod ju ganska snart att det var allvarliga nyheter han kom med. Han hade fått "en liten hjärtinfarkt"!! Jag trodde knappt det var sant, men en sån sak skojar man ju inte om… Innan han ringde hade jag försökt få tag på Johanna för att rapportera fotograf-krisen och lösningen, så hon ringde medan jag hade brorsan i andra telefonen. Jag bad henne vänta, avlsutade med brorsan och gick direkt över i nästa samtal, där hon för andra gången under vår vänskap var den förste som fick ta hand om mej när någon i min familj fått en hjärtinfarkt. Det var tio år sedan förra gången, när mamma blev sjuk… Vi stod i Lund med väskorna packade och skulle precis åka upp till Karlskrona och Johannas lägenhet, där jag skulle bo ett halvår för att läsa en kurs. Jag rapporterade väl ganska sansat för Johanna vad som hade hänt, och sedan när jag lagt på kom chocken. Jag insåg att jag inte kunde vara själv! Det var lite för mycket på en gång! Fotografen kunde jag fixa, men jag kunde inte laga min bror!

Jag slängde mej på telefonen för att kolla hur långt iväg Magnus var. Han var på tippen med lite sopor, och borde vara hemma när som helst. Han frågade vad det var, och jag berättade att min bror var på sjukhus efter en hjärtinfarkt. Jaha, däruppe eller? frågade han, och jag förstod att han trodde jag sagt "min mor" som befann sej "däruppe" i stugan i Lappland. "Inte min mor, min BROR!!!" VAA?!?! tyckte han. "Jag är hemma om 4 minuter." Han hittade mej på trappan till min stuga. Jag hyperventilerade och skakade i hela kroppen. Händer och fötter hade domnat bort och jag kände hur ansiktsmusklerna krampade, så min mun var alldeles konstig. Så jag försökte dölja ansiktet i händerna – han fick ju inte se mej så konstig!! Direkt han var framme vid mej och kramade om mej kände jag hur den förlamande chocken började släppa. Nu var han här, min styrka, min trygghet, nu skulle allt bli bra igen! (Om någon undrar när man vet att man vill gifta sej med någon, så är det när man känner så om en person ;-))

Efter diverse stödsamtal och ventilerande med vänner under veckan fick jag bl.a. en analys av läget av min promenadvän som sa något i stil med att "jamen hjärtinfarkt är ju som blindtarmen nuförtiden, man får nästan gå hemma samma dag, och de fixar det mesta direkt – om man kommer in i tid och inte är allvarligt däran såklart…" Och precis så blev det. Brorsan blev flyttad från Halmstads sjukhus till Helsingborg redan på torsdagen och kände sej oförskämt pigg och frisk efter ingreppet dom gjorde direkt när han kommit in och medicinering. Han blev utskriven på fredagen och på inrådan av flera läkare kunde han komma på mitt bröllop, för alla ansåg att det var lika stor stress för hans kropp att sitta hemma och gräma sej över att inte kunna komma på sin enda systers bröllop som det var att faktiskt åka.

Sen var det som om ingenting spelade någon roll – nu hade det värsta redan hänt! Det värsta som inte ens fanns med på listan över möjliga worst-case-scenarios. Jag hoppas andra bröllopsplanerare slipper få just en sådan prövning dagarna innan dagen D. Här kommer lite bilder också – det blev visst mycket text.

På torsdag förmiddag fick vi leverans av det stora tältet, och kompisen hjälpte till att resa det också. Vi fick även hjälp av grannen som kom studsande över staketet med sin svärfar för att hjälpa till med de kritiska "lyfta taket i stormen"-momenten, och svågern som kom för att hjälpa till med sitt lilla tält också.

Här är tälten resta och Magnus iväg på svensexa. Man ser tälten från precis utanför vår ytterdörr – en jättebra placering!

Johanna var förbi en sväng den dagen också, och vi gick igenom lite listor, men konstaterade mest att det mesta var så förberett det gick. Då kom jag på att jag hade sugarpaste som jag ju hade tänkt göra tårtdekorationer av – så vi satte oss och pysslade med det! Jättekul och det blev precis så himla bra som jag hade tänkt mej!

Johanna gjorde snören och sånt småpill (tack å lov, annars hade det nog blivit sugarpasteklumpar och ilsken Sara…) och jag pillade med tandpetare och dekorerade dit alla sömmar m.m. Här är de vita skorna före chokladklackar och glitterdust. Resultatet får ni se på tårtan sen 😉

På torsdagkvällen "kidnappade" svärmor iväg mej ner till andra sidan, där svägerskan bor, och vi fikade och hade trevligt. Jag gick en promenad med Bea (hunden på tältbilden ovan) också, och Eric stod på näsan och ställde till med drama medan jag var iväg. En skön och avslappnad kväll istället för att vara hemma och klättra på väggarna, svensexe-änka som man var…

På fredagen hämtade grabbarna porslin, bord och stolar och dukar, så vi kunde möblera och fixa lite. Boske hade varnat att det blir kondens i tältet om nätterna så vi skippade dukning och sånt som innefattade fuktkänsliga material. Bar upp linnedukarna upp till huset så länge. Jag packade ihop allt som skulle vara med vid dukningen i backar, och då hittade jag ballongerna jag shoppat hem till halva priset när jag köpte sugarpasten. Så vi knallade ner i tältet och blåste upp och hängde upp dom i lugn och ro där på fredagkvällen också. Himla bra ballonger kan jag ju säga. Vi har fortfarande 5-6 stycken som hänger inne i hallen i en klump, 3 veckor senare!

Sen väntade och väntade och väntade vi på att Johan skulle komma tillbaka och fixa med sina lampor. Vi hade tänkt ta vårt sista fredagsbad som ogifta, och Johan "skulle bara" (han berättade senare att han fastnat vid en inspelad Calaisa-dokumentär, så det var inte alls särskilt synd om honom att han började så sent – själv göra…). Jag blev inte särskilt stressad, för jag vet ju sedan många år hur han är – har hört åtskilliga bryt från Johanna om detta. Jag vet också att han gör vad han ska, att han levererar. Magnus mådde väl lite sämre när J väl dök upp framåt halv-11 och tyckte att han skulle hjälpa honom. Han hjälpte till en stund, men sen beordrade Johan in honom i fredagsbadet, där han inte hade ro att sitta särskilt länge, men vi fick en liten samla tankarna och ladda för morgondagenstund iallafall. Sen for han ut för att hjälpa en stund igen och jag slappade i TVsoffan tills jag började känna mej dåsig. Då kom Magnus också in och tyckte vi skulle gå och lägga oss. När vi steg upp morgonen efter hade Johan gett upp och åkt hem och skulle göra klart resten under förmiddagen. Det var lite väl trassligt med sladdar och grejer i kolmörkret.

Fuskar och lägger in en bild från ihopplockningen, för att visa lite av alla sladdar som hanterades på natten…

Jaha, nu är vi framme vid själva bröllopsdagen. Den tar vi en annan dag va?