Ibland blir man bara helt uppslukad och fascinerad av en berättelse. Just nu snurrar Ulla-Carin Lindqvists berättelse om hennes livsslut ”Ro utan åror” i min mp3-spelare på morgonpromenaden. Jag brukar inte vara så glad för Lena Endre, men hon gör en helt fantastisk uppläsning av boken.
Jag skrattar och gråter om vartannat när jag lyssnar på Ulla-Carins historia – så full av kärlek, insikt, smärta, sorg och glädje. Hon drabbades av ALS och hon berättar om sjukdomsförloppet, sina tankar och känslor.
Jag drog mig till minnes att jag sett dokumentären svt gjorde om henne som visades efter hennes död. Så idag gjorde jag en sökning på SVT play och hittade dokumentären direkt. Nu ska jag kika på den igen. Här är den om du också vill se.
Det gör ont ända in i själen när hon svarar på frågan om hon tycker hon lyckats med sin karriär, och hon bara viftar bort det med att hon var så enormt självkritisk varenda stund framför kameran att hon mest var glad att slippa det nu när hon inte kunde längre. Hur många går omkring och har så dålig självkänsla att de inte kan vara nöjda med allt fantastiskt de uträttar och gör! Jag minns att jag blev bedrövad när jag hörde att hon var döende, för hon var en av de ”mysigaste” nyhetsankarna ihop med Classe och Bengt Magnusson som fanns då. Hur kunde hon inte vara nöjd med sitt jobb och sin prestation?
Och läs eller lyssna på boken om du inte gjort det! Det är inte jämmer och elände, utan tänkvärt om meningen med livet, kärlek och en människas inre resa!
Ja visst är boken underbar!
Ja har läst boken och kan bara hålla med dig och den grep mig verkligen….
ha en fin kväll vännen!
kramis/LenaS
Jag har precis läst boken och visst berör den otroligt!
ja,den boken är underbar!Full av styrka.
Kram