Dag 11 – Ett ögonblick
Jag kan fortfarande känns känslan av den gröna sträva mattan jag hade på golvet i mitt rum, hur den kändes när jag fick reda på att min morfar hade dött knall och fall. Vi var så beredda på att mormor skulle lämna oss först, eftersom hon legat förlamad på långvården nästan ett år då. Jag försökte förstå att meddelandet jag fått betydde att morfar inte fanns längre, men det var så oväntat och overkligt att jag inte fick det att sjunka in! Jag tror det var första gången jag drabbades av en chock i mitt liv, iallafall en jag skulle bära med mig länge. Jag var inte beredd på hur mycket morfars bortgång skulle påverka mig, de var ju inte gamla någon av dom när dom dog! Jag träffar fortfarande folk som har mor- eller farföräldrar i livet. Min mans mormor lever t.ex. Mormor och morfar har varit borta så länge att dom bara är suddiga förnimmelser långt bak i minnesbanken. Och ändå har de betytt så mycket för mig, eftersom de var så närvarande under mina första 10 levnadsår, på ett helt annat sätt än det blev med farmor som ju bodde så långt bort, och farfar som jag inte minns eftersom han dog när jag var ytteliten.
