Dag 12 – Min tro
Jag växte upp med någonslags barnatro eftersom jag gick kyrkans barntimme och sånt som plutt. Men jag omgavs inte av några kyrkliga ceremonier eller aktivt kristna i familjen – inte som visade det iallafall. Min brorsa bestämde sig för att inte konfirmera sig, och det var väl då mina religiösa funderingar började mer allvarligt också. Jag kunde inte tro i den bemärkelsen. Jag var inte redo att ta till mig något och berättelserna blev som vilka sagor man fascinerats av som helst.
Efter hand blev jag starkare i min icke-tro, valet att välja bort konfirmationen var lika självklart, men jag minns att damen på pastors knappt förstod vad jag sa när jag ringde och avanmälde mig till ”läsningen”. Jag var den ende i vår årskull som inte konfirmerade mig. Jag kunde inte konkretisera och rationalisera alla dessa moraliska rättesnören och ”av gammal vana och tradition”-ceremonier, så jag fortsatte att välja att inte tro. Visst firade vi jul och påsk, men för mig hade det aldrig något med någon Jesus att göra. Det var pynt, ledighet och familjetid. Dessutom är ju påsken ganska hednisk i vår tappning med strumpa på spisen och påskakärringens viktiga plats i firandet.
I samband med studier och mitt biologiintresse försvann möjligheten att ”gud” finns ännu mer. Evolution talade emot det. Men sen hände något. Sen var det alldeles för mycket som inte gick att förklara på något rationellt och logiskt sätt.
Jag tror fortfarande inte på ”gud” i någon religiöst definierad bemärkelse. Religion ställer till så mycket elände i sin bokstavstrogenhet, och man kan skjuta allt personligt ansvar åt sidan och ”skylla på” eller förklara saker med guds vilja. Så enkelt tror jag inte att det är.
Min gud idag är livsenergier. Jag tror vi har med oss olika guider som hjälper oss hitta vägen i livet. Jag tror att det vi utsätts för sker av en mening och att vi är här för att lära oss saker. Det personliga ansvaret för våra egna liv är mitt viktigaste rättesnöre och kärleken är viktigast av allt. Många skulle nog säga att det är det den kristna tron bygger på också, att älska sin nästa osv, och det är sant. Men jag kan inte tillskriva mig en tro jag inte köper fullt ut. Kyrklighet och bibel är fullkomligt främmande för mig. Jag tror att vi bär vår egen gudomlighet inne i oss och jag behöver inte hjälp av snuttefilten Jesus för att hitta kärleken.
Jag gifte mig trots detta kyrkligt, men inte i någon kyrka. Jag hade ett väldigt bra samtal med vår präst innan om min tro och hon respekterade mina tankar. Jag hade helst vigts borgeligt, men valde att låta min man bestämma detta, eftersom det var viktigt för honom att det var ett kyrkligt bröllop för att det skulle vara ”på riktigt”. Jag är så pass vuxen att jag kan göra en sån kompromiss utan att göra våld på mig själv och mina känslor.
Sen är jag väldigt tacksam för den svenska kyrkans minutiösa administration av oss som befolkning genom tiderna – utan den hade jag inte haft något att släktforska i!
Jag förundras ibland av vänner i omgivningens starka och uttalade gudstro, där de hittar en gemenskap och familj som hjälper dem att utvecklas som människor. Strävan efter godhet och kärlekens budskap. Jag hade gärna haft den sortens umgänge, men utan ceremonier och biblar att följa. Jag tror att alla människor strävar efter att vara goda och göra rätt ändå, men det är kanske lättare att förklara varför om man har konkreta exempel att peka på?
Det är inte lätt det där med tro!
