Malte är här!

Tisdagen den 31 juli 0:58 plockades den här lilla godingen ut genom nödutgången med sövt kejsarsnitt.

Han var 51 cm lång och vägde 3370 g (men i dom officiella journalerna står det 3379 g, maken har bildbevis på vågdisplayen från vägningen.)

— Förlossningsberättelse följer, kan innehålla detaljer som känsliga inte vill läsa —

Förlossningen startade med ett knäpp, slempropp och en timme senare, ca 1 på natten mellan torsdag och fredag, en försiktigt strilande vattenavgång så det bara var att backa tillbaka till toaletten. Efter slemmis diskuterade vi och kom fram till att man inte behövde ringa då. Men när vattnet gick var det dags att ringa och vi var välkomna in på kontroll och vi var där vid 2. Sen följde ett par dagar med kontroller som hörde till överburenheten (som räknades direkt v.41 i vårt infertilitetsprogram) och till vattenavgången och ibland skulle vi varit där och ibland var vi avbokade, så det var en hel del kommunikationproblem, och vi började kunna det där med att åka in för CTG…

Under latensfasen var värkarna oftast 5-8-10 minuter mellan och drygt en minut långa enligt värktimern. Jag hade fått hjälp att sätta TENS i ljumskarna som hjälpte till att klara värkarna med den andning jag hade god tid på mej att prova ut från boken Föda utan rädsla (korta, ljudlösa andetag). Det gick mååånga 9vs-batterier, men vi har sparat dom i en påse ifall där är mer kräm kvar i dom till mindre viktiga apparater som nummerpresentatörer o.d. Jag väntade hela tiden på att det skulle börja göra ännu mer ont, eftersom vattenavgångsbarnmorskan hade undrat om mina värkar kändes som molmensvärk ungefär, vilket de gjorde då innan det kom såna som nöp till mer på toppen, men det var fortfarande hanterbart med TENS och andning. Däremot var det pest att försöka vila/sova eftersom jag bara kunde ligga på sidan i sängen, och det var inte skönt efter fixeringen, eftersom man hade klämt en melon mellan benen typ. Dessutom vaknade jag oftast mitt i en värk, och missade man värkstarten var värkarna väldigt smärtsamma innan man hade styrt in rätt andning. Så jag hade gett upp och gått upp och satt mej på en pilatesboll lutad mot en stolsrygg med ett mjukt täcke över, och tog andra nattens värkar sittande så (detta var innan vi monterade TENS, men då var värkarna inte lika starka heller). Maken hjälpte till med lite ryggmassage när jag satt på bollen, mest för att känna om det hjälpte/funkade, och det var skönt, men det kändes som om han behövde vara utvilad hellre, så jag skickade honom i säng. Själv fick jag nog framåt morgonen när inget hände med värkfrekvensen och kollapsade i soffan ett par smärtsamma timmar.

Måndag morgon, drygt 3 dygn efter vattenavgång var det dags för igångsättning. Vi kom in i förlossningsrummet nästan direkt till en supertrevlig barnmorska och jag andades ut eftersom vi redan stött på en salig blandning av olika barnmorskor under alla kontroller, och alla var väl kanske inte kompatibla med oss och våra tankar och våra energier. Äntligen blev jag undersökt! Det ville dom inte göra alls under latensfasen pga infektionsrisken när vattnet har gått, så jag hade ingen aning om hur det gick för oss. Jag var öppen 4 cm! Det var bara att tratta i mej värkstimulerande och köra igång! Detta hade jag velat undvika under normalförlossning i min förlossningsplan, men efter 3 dygn utan vatten var det ju ett helt annat läge, nu behövde jag och bebis hjälp att komma framåt.

Jag satt i sängen med 90° ryggstöd och andades igenom värkarna, som snabbt började komma så tätt så att det räknades som ”etablerat värkarbete” (dvs ca 3 på 10 minuter). CTG-apparaterna hade strulat en del under alla kontroller och tappade gärna kontakten med hjärtpucken. Nu fick vi deras mest avancerade CTG eftersom man ville ha extra kontroll på igångsättningar och även denna strulade med hjärtat, så de ville sätta en skalpelektrod på bebisen. Det skulle innebära att när de körde en kurva (de behövde inte ha den igång kontinuerligt än) skulle jag bli av med TENSen. Huvva! Dock misslyckades skalpelektrodsättningen eftersom bebisen fortfarande var lite för högt upp i kanalen så vi fick fortsätta ett tag till med hattiga CTG-värden. Men det syntes ganska tydligt att det var kontaktproblem och inte ”bebis mår dåligt”, så barnmorskan var ganska lugn och nojjade inte iväg med teknikdetaljer. Jag var helt fokuserad på värkarbetet och hade allt kortare värkpauser när det gick att vila, prata och vara medveten om omvärlden. Jag noterade att man inte fick prata med mej, ställa frågor, peta på mej eller göra små diskreta justeringar av någon slang eller något sånt under en värk, och första skiftet var toppen på att vänta ut och passa på, och vårt samarbete funkade kanon! De var även imponerade av hur bra andningen fungerade för mig, och ifrågasatte aldrig om jag behövde mer smärtlindring. Vi var överens om att jag skulle be om det då. Vi hade diskuterat sterila kvaddlar som komplement/ersättning till TENSen när vi skulle göra nästa försök på skalpelektroden.

Sen var det skiftbyte och in kom en barnmorska som hade otroligt negativa och skeptiska energier med sig in i rummet. Hon log inte en enda gång t.ex.! Jag tror hon hade läst mitt förlossningbrev och bildat sig en uppfattning om mej som person, och bestämt sig för att behandla mig därefter. Jag fick aldrig någon chans. Trots att hon läst min förlossningsplan bröt hon mot i princip alla mina önskemål, plus att hon babblade med mig oavsett tid i värkcykeln. Både jag och Magnus förklarade flera gånger att jag tappade fokus och fick onödigt ont om man störde under en värktopp. Dessa syntes ju tydligt både på min andning och på den fantastiska tekniska utrustningen, så det fanns liksom inget att skylla på mer än nonchalans… Hon såg mitt störda onda som tecken på att börja tjata om ställningsbyte och lustgas (tjoho, nu kunde hon köra SIN standardförlossning och inte någon flummig hippevariant hon inte hade erfarenhet nog att hantera, eller???). Jag sa att jag hade det bra i sittande med andningen om jag bara blev lämnad ifred. Jag kände hela tiden att hon inte trodde på mej, eller inte trodde vi kommit så långt då om det inte var värre. Vilket ledde till att jag också slösade onödig energi på att oroa mej för att det snart skulle bli värre…

Så var det dags att undersöka och börja tjata om skalpelektroden, så då satte vi kvaddlarna innan och provade stänga av TENSen. Det funkade lika bra, så nästa gång blir det kvaddlar direkt! Skönt att slippa en knapp att trycka på i rätt tid innan värken kört för långt! Jag var mer öppen och hon fick se att min sittställning funkade att driva ner bebis. Med skalpelektroden satt blev det mindre sladdar och slangar att hålla reda på. Jag hade bara värkstimulerande droppet plus att bebisen fick antibiotika ett par gånger. Tjatet om lustgas och ligga på sidan upphörde inte, jag vet inte hur många gånger jag fick säga nej, och vi blev både mer och mer irriterade på varandra. Fruktansvärd energitjuv, och jag skulle skickat iväg henne långt tidigare med facit i hand. Trycket neråt blev större och större och jag kände hur jag fick ta spjärn med händerna i madrassen och kanske hade velat ha fotstöd också, men jag orkade inte fråga efter det hos personalen – det fanns kanske i rymdskepp-sängen. Istället bestämde jag mig för att prova knästående. En liten stund skulle jag kanske orka. Jag fick hjälp runt av snäll uska och maken medan jag hörde den muntra knappra på datorn bakom ryggen.

Knästående var jätteskönt, sånär som på en sak. Jag förlorade ryggstödet! Maken, som mest suttit och tittat på och stöttat mentalt och fört min talan fick äntligen rycka in och jobba! Ryggmassageövningarna hemifrån bollen kom väl till pass, för jag hade fortfarande ont på samma sätt och ställe. Nu drog det dock igång mer intensivt (jag tror de skruvade upp droppet också samtidigt) så vi körde värsta gympasset vid varje värk, där jag fick offra fokus och få svinont för att instruera och komma överens med maken om kommandon, start och stopp på hans stöd. Jag hade nog en liknande beskrivning från boken i bakhuvudet och jag hade bett maken läsa boken också innan för att vara insatt i vad jag ville prova, så han var också förberedd dubbelt med bok och övning hemma. Värkarna var lite olika i styrka, och ibland räckte det att han höll och värmde, ibland behövdes ett mottryck i korsryggen på ett särskilt ställe, som justerades med kommandon upp-ner-inåt-mer osv från mej, som höll fokus hyfsat när det bara behövdes snabba kommandon.

Den muntra kom och fortsatte störa, nu ville hon undersöka mej. Varsågod tyckte jag, jag står bra här. Nej, du måste ligga på sidan. Jag vägrade. Och hon vägrade undersöka mej stående. Ett tjat till, jag sa att det bör gå att undersöka mej stående, det har jag hört att andra gör, jag slösar inte min energi nu på att lägga mej ner för att ta mej upp igen, när jag kände att det var skönt att stå på knä och jag kände att det hände något hela tiden. Hon förklarade att ”det var mycket svårare” att undersöka stående. Jaha, finns det någon annan som kan göra det då? Hur menar du nu? Ja, kan du be någon annan hjälpa till att undersöka mej stående som har mer erfarenhet av det. (Jag behöver min energi för att föda fram mitt barn, och är inte här för att underlätta ditt jobb…). Nä, så gick det inte till. Nähä, då vill jag byta barnmorska, fick jag äntligen fram. I all information, böcker och broschyrer är man alltid mycket mycket noga med att påpeka att de är måna om att det ska vara vår förlossning, att personalen finns där för att stötta och hjälpa och att man inte ska vara rädd att be om ny barnmorska om man känner att det inte funkar. Tjohej, den infon hade HON aldrig tagit del av. Jag kunde inte byta barnmorska, för hon hade för den delen bara en timme kvar av sitt skift, sen kom det en ny. Varför ville jag byta barnmorska? Detta frågade hon mej när jag står på knä med 5 värkar på 10 minuter utan särskilt mycket vila mellan varje värk!!! Som tur var har jag bytt barnmorska en gång på MVC också, och var redan fulltankad med pepp och stöd från forum från det bytet, så jag bara hade styrka nog att säga att ”Det ska jag inte behöva motivera här i denna situationen, det kan vi ta efteråt”. Det är ju inte mitt problem om hon inte kan hantera att någon vill byta bort henne. Hur var det nu igen ”vår förlossning” ”Vi ska ha en bra upplevelse” osv…

Timmen som följde till skiftbytet var totalt i onödan skulle det visa sig sedan. Bebisen nådde ner till taggarna och det tog stopp där eftersom han inte hade orkat/hunnit/kunnat rotera så mycket han behövde för att ta sig igenom. Jag kände hur han tryckte och tryckte och tryckte varenda värk, och att jag ville krysta, men jag kände att det var alldeles för tidigt att krysta också. Den muntra lämnade oss mycket ifred nu när hon förstått att hon inte var önskvärd, och efter förlossningens längsta timme, som jag ägnade åt att stå på knä och hålla igen varenda värk och säga luuuuugn luuuugn luuuugn till både mej och bebisen vid varenda värk, blev det äntligen skiftbyte och jag hoppades på en vettig människa som gick att prata med. Det började dock sådär. Nya skiftet kom inklampande och klev fram till sängen och presenterade sig MITT I EN VÄRK såklart – men hur många skift skulle JAG behöva berätta att jag inte kunde bli störd under värkarbetet. Min ork och mitt tålamod var slut sen länge, så jag väste bara högt ”KÄFTEN”, vilket jag skäms för idag, för det är så emot min natur att vara så otrevligt. Dessutom blev det ju en dålig start med skift 3-barnmorskan också, som direkt behövde sätta mej på plats för att återta sin kontroll över situationen genom att säga att jag skulle vara beredd på att hon var lika rak mot mej som jag mot henne. Men det var helt OK, för hon hade inte med sig riktigt lika otäcka energier in, utan det var mer kompetens och pondus bakom hennes kommunikation, vilket jag respekterade rakt av. Den muntra sa aldrig byebye heller, jag hörde bara henne muttra när hon lämnade rummet att ”jaja, det är inte alltid roligt att föda barn” och jag minns att jag tänkte att det hade varit mycket roligare om hon inte förstört miljön för oss totalt med sina jävla nego-energier och osäkerhet och behov av sin teknik och som hon brukade ha det.

Direkt när skiftbytet kom var jag helt slut och nu kände jag att jag måste vila, så nu var kroppen redo för liggande läge. Det blev lite komiskt att den muntra fick som hon ville direkt när hon skulle gå hem, men det var verkligen inte så att jag gjorde det för att retas, jag var bara tokslut. Jag bad om att få lägga mej ner, och hörde hur barnmorskorna stod och viskade till varandra borta vid datorn, och jag bad igen om att få hjälp att lägga mej ner utan någon reaktion. ”HALLÅ!” fick jag till slut säga, och då kom undersköterska och Magnus och hjälpte till att fälla sänggaveln så jag kom ner i liggande. Och precis som jag hade trott gjorde det svinont att ligga på sidan, och varje rörelse och varje värk var riktigt plågsam, eftersom jag knappt orkade hålla andningen heller längre. Lyckades lirka upp benet i ett stöd så de fick undersöka mej och jag var öppen 8 cm. Kvaddlarna fylldes på också, och hela jag var mer eller mindre bortdomnad mitt i ett kaos av värkar. Hade inte lilleman suttit fast är jag övertygad om att han hade fötts i knästående läget nån timme tidigare.

Jag började rotera med höften och fastnade i något slags maniskt höftrullande eftersom det var skönt när värken kom, men missade man minsta lilla värkstart var det plågsamt, så jag fortsatte att rulla och rulla i vad som kändes som en evighet även mellan värkarna för säkerhets skull. Nu kände jag ofta Magnus vid min sida också, klart oroad över situationen, för nu var det värkstimulerade uppskruvat ännu mer och jag hade nästan inga värkpauser alls. Med jämna mellanrum fick jag rejäla krystvärkar som jag inte kunde hålla tillbaka, utan släppte på och det kändes som om hela bäckenet exploderade. Jag försökte kika på monitorn för att se hur bebis mådde, men där såg allt bra ut. Jag såg även mina värkar och det var verkligen inte lång tid mellan pucklarna.

Till slut kom barnmorskan fram till att det var dags att hämta läkare, och direkt när han kom och hade väntat ut en värk sa jag ”innan du säger nånting vill jag bara säga att om ni kommer fram till att ni vill plocka ut bebisen med snitt så är det helt OK för mej nu. Jag är nöjd med detta och det känns som om det inte funkar som det ska”. Läkaren tappade hakan lite, eftersom han nog varit beredd på ett förklarings- och övertalningstal med tanke på min önskan om så naturlig förlossning som möjligt. Det beslutades snabbt om snitt (vilket han hade tänkt föreslå eftersom jag varit öppen 8 cm och inget hände flera timmar vid det laget visade det sig sen när jag såg journalen). Nu var det bara till att vänta på vila! Det värkstimulerande stängdes av, skalpelektroden skulle plockas bort, förberedelse för snitt pågick runt om mej, och jag höll ut och höll ut och förberedde mej och bebisen mentalt på ny situation. Maken var dödsläcker i scrubs 😉 och sen rullades vi iväg i korridorer och hissar och vi kördes in i rymdskeppet med stora skojiga lampan. Det var inte min första operation i livet, så jag var inte särskilt orolig. Eftersom bebis mådde bra skulle det bli vakensnitt. Men tji fick jag. Narkosläkaren lyckades aldrig sätta spinalen, trots försök i säkert 20 minuter. Innan sa de att spinalen brukade ta inom ett par minuter. Haha liksom. Men jag hade slutat bry mej och hade bara fokus på att skicka styrka och energi till bebisen och mej själv så mycket det bara gick. Nu hade vi liksom passerat gränsen för hur mycket som kunde gå snett, så nu var det bara skrattretande. Operationsläkaren sa till slut att nu fick dom söva, för nu kunde dom inte vänta längre. OK för mej, nu kan vi detta också. Äntligen fick jag min vila! Jag missade utplockningen av bebisen, men nu fick det bli så.

Jag vaknade på uppvaket klockan 3, och visste direkt var jag var, vad som hänt och att jag var själv i en mörk sal nånstans på sjukhuset långt ifrån min man och mitt barn. Jag kände mej pigg och mådde otroligt nog inte illa (alla andra gånger jag varit sövd har jag spytt som en katt på uppvaket). Jag hörde det mumlade och pratade långt bort, och jag började leta efter en larmknapp, men hittade ingen. Jag ville inte direkt ligga där och hojta bland en massa andra nyvakna som kanske mådde dåligt och hade ont… Blev mer och mer förtvivlad och kunde till slut inte hålla tillbaka gråten. Började stortjuta och jag hörde hur någon bad någon gå och kolla min säng. ”Hur är det?” ”Böli-böli, jag vill inte vara här själv, jag vill till min familj!!” Jamen självklart ska du vara med din familj, vi ordnar så du får komma till dom direkt! Vilken lättnad! Då fick jag också reda på att vi fått en liten pojke. En halvtimme gick och sedan började jag undra vad som tog sån tid egentligen – det var viktig anknytningstid med mitt barn som jag bara låg där i mörkret och väntade och väntade. I och för sig fick säkert Magnus den tiden istället, vilket var en härlig bonus i allt som hände – det är ju inte alla pappor som får chansen att vara helt själva med sitt nyfödda barn. Jag blev mer och mer rastlös på att ligga där, och till slut började jag vifta och veva lite och hoppas att någon skulle komma förbi så jag kunde fråga hur det gick med min flytt. Innan jag hade lyckats kalla till mej någon hade jag hunnit stimma upp mej själv så, så när personen dök upp som jag skulle fråga hur det gick, var jag fullt beredd på att resa mej ur sängen och gå och leta upp min familj själv. En hel timme hade gått då, som jag bara låg vaken och väntade! Då var dom precis på väg från BB att hämta mej. Nu körde de upp mej till ett tomt rum på BB, och inte sjutton var där någon man eller något barn, utan det blev mer väntan tills de hade hämtat grabbarna från förlossningen, där de suttit och väntat på att jag skulle bli skjutsad till.

Det jag kände mest behov av var min man, som jag varit utan för länge i detta vårt livsomvälvande skede. Bebisen visste jag fanns såklart, men det var fortfarande lite luddigt med känslorna för honom eftersom vi inte träffats än. När Magnus äntligen kom i korridoren kände jag hur jag landade och så fort jag såg honom sträckte jag armarna mot honom och vi möttes med puss och kram. Sen fick jag ett barn på mitt bröst, det är fortfarande lite oklart hur han hamnade där, vem som höll honom innan. Men världen stannade iallafall och plötsligt hade jag blivit mamma. Äntligen.

Det blir en del 2 av berättelsen också en annan dag, då vår lille pojke blev sjuk.