Två test…

Det ena togs den 29 oktober och när jag stod där med två tydliga streck morgonen efter en mycket lyckad och trevlig verkstad kommer jag ihåg att jag tänkte ”yes, där satt den”. Efter ett antal års seriösa försök var det långt ifrån det första ägglossningstestet jag hade i min hand med glada gubbar eller två streck. Ändå tänkte jag just så just denna gången.

Helgen efter var föräldrarna på besök och jag kände mej lite skum. Bl.a. hade jag bubbel i ”magen” på kvällen, som hördes i halva huset, vilket inte är likt min filbunks-lc-mage… Det knorvlade och bubblade, men var liksom inte gasigt i tarmarna. Kändes lite skojigt bara.

En vimsig vecka följde med glömda saker: bl.a. stod källardörren öppen en vecka, jag skalade ett frukostägg och dumpade det i kaffefiltret bredvid skalen istället för i skålen det skulle landat i och jag var fullkomligt övertygad om att jag hade glömt låsa när jag körde till stan på onsdagkvällen, vilket jag inte hade glömt….

På torsdagskvällen fick jag plötsligt kramp i höger ben. Först uppe i låret, sen nere i vaden och till slut krampade tårna. Den logiska slutsatsen till denna kramp var att jag nog skulle göra test nummer 2 dan efter, för att veta hur Stockholmshelgen skulle se ut med alkoholintag o.d.

Mycket riktigt, ett stort och tydligt plus! På det magiska datumet 111111, makens 41-årsdag. Egentligen visste jag ju det redan – hela kroppen skrek ju att det var något annorlunda! Vad kan jag inte sätta fingret på, men jag förstår nu det min vän Johanna försökt förklara tidigare. ”Man vet”.

Nu vet jag inte hur mycket som är inbillning och vad som är verkliga symtom, men helgen i Stockholm var ganska skum. På lördagkvällen efter teaterbesök var jag fullkomligt övertygad om att jag skulle svälta ihjäl om jag inte fick mat på stört! Som tur var gick vi förbi en korvaluda och jag fick i mej en portion ”köttbullar med räksallad”. Jag hade ett par såna märkliga hungerdagar där precis i början, och skruvade ganska automatiskt upp kolhydratintaget också med t.ex. potatistillbehör till maten.

Vem berättar man för – och när?

Precis som jag misstänkte innan har jag haft väldigt svårt att hålla tyst om tillståndet, så det är en del kompisar som av olika anledningar fått veta det innan jag outar mig offentligt så att säga. Ni som inte fått veta något innan och trodde vi var ”närmre” varandra – det är vi troligen ändå! Jag har liksom varit tvungen att begränsa mig med hänsyn till maken, som inte velat berätta för tidigt och haft problem att berätta för sin familj (dom fick veta till jul). Förutom de allra närmsta har de som fått veta i övrigt varit ganska slumpmässigt och på säkert avstånd från bygden. De har kanske dykt upp precis när jag behövt prata av mig eller jag har kanske känt starkt vid någon särskild händelse att jag velat berätta för någon särskild person, vissa som ”återbetalning” av gamla förtroende från deras graviditeter som jag fått dela tidigt.

Annars har jag försökt hålla tyst för att minska risken för ojsan-spridning på fejjan o.d. Jag har redan fått radera en ”tanklös” kommentar som man förstod direkt vad den handlade om, om man haft minsta lilla misstanke. När jag påpekade det för kommentatorn hade hon såklart inte tänkt alls på varken att det fortfarande var ”hemligt” eller att det inte var några problem att tolka innebörden, även om det inte stod rakt ut… Ni kanske hann se kommentaren de 31 minuter den låg ute runt jul… 😉 Jag har själv inga problem att berätta ”tidigt”. Det blir som det blir, och skulle något hända behöver man ju ändå stöd. Maken har det lite annorlunda, eftersom vi bor i hans territorium på ett helt annat sätt än i min lilla livsbubbla med de flesta vännerna på distans. Många som är nyfikna, väntar på en sån här nyhet osv. Han är betydligt mer intressant för träsko-telegrafen än vad lilla jag är…

Jag har bara behövt blåljuga för en enda person (dvs inte sa att jag var gravid på rak fråga ”hur går det för er då?”), men jag fick känslan att hon misstänker något ändå nu senast vi träffades, eftersom hon undvek naturliga följdfrågor. Och hon förstår och förlåter lögnen när det kommer fram är jag helt övertygad om. 🙂 Been there, done that om man så säger, om jag inte räknade helt fel…

När jag skriver detta har vi precis gått in i andra trimestern (fast det beror visst på hur man räknar….) och vecka 13. Jag vet fortfarande inte när jag ska gå ut offentligt med det. Vi har tid för RUL 14 februari – på alla hjärtans dag – en dag vi brukar fira traditionsenligt! Kanske väntar jag tills dess. Kanske känner jag att det är dags tidigare, för att det ändå sipprat ut ”på bygden”. Det har visst nått halva släkten redan och börjar studsa tillbaka bakvägen (fastrar som ringt upp och grattat svärmor), så vi får se. Ju längre jag har väntat desto bättre känns det att vänta lite till och kanske publicera UL-bilden som löpsedel.

Hur mår jag?

Detta är första spontanfrågan när någon får veta, samt vid alla nästföljande samtal. Jag tycker det är lite gulligt. Är inte van att bli ombrydd på det viset, mjukt och omsorgsfullt. Dock brukar de flesta som frågar bara vilja veta om jag kräks – allt annat är ganska ointressant! =OD

Förutom lite skrämselhicka i början av vecka 10, när jag hittade blodstänk i trosskyddet, har jag mått jättebra hela tiden. Lite för bra antagligen, för i samband med stänket började också det blodsockerstyrda illamåendet. Det börjar ungefär när min kropp brukar vara redo för ”frukost” (dvs strax efter lunch) och håller sedan i sig hela eftermiddagen och kvällen. Varannan dag har varit värre cykliskt. Jag förstod det efter ett tag och har kunnat passa på att göra hyfsat vettiga saker tisdag-torsdag-lördag ungefär…

Ett par dar efter blödningen fick vi kika på vårt lilla pyre med VUL. Vi hade tid för läkarbesök och fick träffa en kall och stressad läkare som viftade bort mina frågor om barndomsvaccin och olika blodprov som oväsentligheter. Fick fundera ganska många timmar efter besöket varför hon var så skum. Men jag tror att jag listade ut att hon läst journalen innan och var övertygad om att hon skulle behöva komma med tråkiga nyheter, 3 dar innan julafton, till ett 40-årigt par, som försökt bli gravida länge. Det hjälpte inte att det bara varit ett stänk med lite brunt efter och hon rynkade pannan bekymrat när jag förklarade att jag hade mått väldigt bra hela tiden, förutom lite ont i tuttarna och antydan till illamående (som det fortfarande var då). Att jag inte hade så mycket symtom såg hon alltså som ett tecken på att det var kört antar jag. Hon ville få det överstökat så fort som möjligt helt enkelt. För det var väldigt brått upp i stolen för ultraljudet kändes det som.

Där var dock inga som helst problem. Pyret dök upp direkt, och jag drog efter andan. Kunde knappt fatta att det verkligen var sant! Helt fantastiskt ögonblick! Hjärtat slog och pyret låg och viftade med sina små armar (jo, det finns armar vid 9,5 vecka, som jag fått förklara och försvara i en tråd på aff…. suck…). Läkaren var fortfarande lite stel och spänd medan hon frös bilden och satte ut sina mätpunkter. Sen spottade apparaten fram längden 28 mm och 9+4. Exakt på dagen vad bebisen skulle vara enligt det där ÄL-testet 29 oktober alltså (under förutsättning att ägget blev befruktat direkt då…). Nu först slappnade hon av och började babbla glatt, ge oss utskriften av den frysta bilden efter att vi fått gå på upptäcktsfärd efter fler små pyren (det fanns det inga tack å lov – vi börjar med en!) och guidade runt oss i navelsträng med pulserande kärl och annat. Jag är imponerad över hur väl allt syntes på skärmen. Har ju hört folk som säger att de knappt begriper vad de ser ens när de får det utpekat. Det har säkert med en massa olika faktorer att göra, som läget i livmodern, utrustning, hur duktig personen som sköter ULutrustningen är, urinblåsans fyllnad osv. Vi hade tur som fick en så bra bild så tidigt av vårt pyre, så jag är fullt inställd på att få en blurrblurr-antydan-till-bebis-bild på RUL sen… 😉

Maten….

Jag fick snabbt skippa alla tankar på lc-mat eftersom det inte gick att äta så mäktig mat så ofta som jag behövde äta för att hålla illamåendet i schack. Jag kunde äta vanliga tonfisken till frukost nångång, men var ju ändå vrålhungrig 2 timmar senare och blev så himla svullen på eftermiddan sen av alldeles för mycket mat att jag fick minska portionerna – och då var det enklare att lägga om kosten till vanligt folks mat av mellanmålstyp… Dessutom tror jag bebisen kan behöva lite insulin för att växa – det är ju ett tillväxthormon också. Det har blivit mycket tunnbröd med ost, leverpastej och ägg för att inte tala om glas och muggar med filmjölk. Clementiner funkade första tiden, men inte sen illamåendet dök upp ordentligt – då blev det värre av en syrlig clementin. Kallt har funkat bättre än varmt, och laga mat har det inte varit tal om på flera veckor. Stackars Magnus har fått laga allt, men han har insett att det inte varit direkt förhandlingsläge när jag skiftade i grönt bara jag tittade ner i en stekpanna. Första tuggan med varm middag har varit lika besvärlig att få in i munnen – har nästan fått hålla för näsan för att minska intrycken. Men efter första tuggan har det gått hyfsat att äta middagsmat. I små portioner.

För alla som undrar har jag inte behövt kräkas ;-), vilket jag personligen är väldigt tacksam för att slippa! Jag hade det kämpigt i början med alla hjärnspöken kring mat och viktuppgång, men det var också bara att kamma sig och gilla läget. 6 kilo plus än så länge, men ringarna passar fortfarande de flesta dagarna, så jag tror det mesta satt sig där det ska (=hos bebisen) + såklart vätska av att plötsligt vara kolhydratiker igen. Sen tajmade jag ju väldigt bra med en avslappnad jul med en hel del choklad. Men jag vill inte påstå att jag saknar sockerträsket särskilt mycket. Ska bli skönt när jag försiktigt kan konvertera tillbaka till lc-mat igen, som jag mår bäst av kroppsligt. Har inga tankar på att stanna i sockerträsket.

Andra trimestern startat

(Igår var första dagen på länge jag inte led av illamående på kvällen och inte behövde fixa mer mat konstant. Kanske har det vänt… Jag bytte illamåendet mot seriös trötthet istället och kunde för första gången t.o.m. tupplura lite på dan men har ändå sovit gott inatt också! All förändring är bra förändring! Förhoppningsvis återvänder energin ordentligt snart när jag nu får ordentlig vila och inte bara soffkoma som hittills när jag inte kunnat sova.)

Nu blev det visst publicering den 24 januari efter många om och men, och illamåendet har fortsatt de allra flesta dagarna, men jag kan jobba längre och längre tid åt gången, så det finns hopp om livet!

BF är på Margaretadagen den 20 juli – makens bortgångna farmors 100-årsdag!! Japp, vi tajmade även Sommar-OS hyfsat (men jag ligger väl och föder lagom till invigningen, som är det man vill se lajv….) men fick skippa alla planer på Springsteen den här gången. Man kan liksom inte få allt. Maken tror det blir en Fredrik (18/7). Vad tror ni?

Nu får vi se hur länge detta inlägget får ligga som utkast innan vi känner oss redo att offentliggöra nyheten stort.