Hemma och väntar

Vid pingst var vi hemma i Skåne och hämtade familjevaggan som bl.a. jag legat i. Har man en sån ska bebis ligga i den MINST en gång iallafall! Den står uppbäddad bredvid min sida av sängen, och används flitigt i det här skicket oftast:

Kisarna turas om att ligga i den, och vi har lagt klossar under medarna för att det ristar så i hela rummet när dom ligger i den och tvättar sig annars.

Vi har även skaffat en annan kattsä… bebissäng som vi ska ställa vid dubbelsängen när vaggan anses utagerad.

Även den försedd med kattskydd nu för tiden – bilden togs 2 minuter efter att Sotis kommit in i rummet och fått syn på sängen första gången typ. Åh vilka bra kattbäddar vi har nu tycker båda katterna!
Vi kommer att ställa spjälisen som s.k. sidovagn till dubbelsängen, sen får vi se hur mycket bebis sover med oss i dubbelsängen och hur mycket h*n vill ligga själv där det finns gott om plats. Vi har tyvärr bara en 140-säng, så det är lite si och så med plats för samsovning, men det brukar gå bra med 2 frusna katter på tvären om vintrarna så.

Bebiskläderna är tvättade, BB-väskan förberedd (jag har låtit bli att ta fram resväskan för att inte stressa kisarna i onödan, dom gillar inte när jag åker bort, så vi kan dra på den detaljen så länge det går – maken kan kryssa av på listan om jag skulle bli handlingsförlamad av värkar när det är dags), skötväskan är packad med assortments av tygblöjor och mamman är sprickfärdig:

Bild från i måndags 39+1 och sista veckan är inledd.

Imorgon passerar vi vårt första BF, det som baseras på tillverkningsdatum och ÄL. Och på lördag är det dags för journalernas BF, det dom mätte fram på rutinultraljudet i v.18.

Jag bär på en väldigt lugn bebis. Det buffas lite, krafsas lite och bumpas lite, men sparkar o.d. har inte varit särskilt smärtsamma, även om man ibland säger aj när man blir överraskad av extra energiskt stök. Bebisen har inte direkt visat tecken på att söka sig mot utgången heller, men det finns en del andra små tecken som tyder på att vi iallafall är på rätt väg och att det kan köra igång precis när som helst – eller så går vi över ett par veckor.

Imorgon ska vi in på en extra kontroll av lilla pyret (ctg, flöde, fostervatten och mina värden m.m.), som hör ihop med de två extra tillväxt-ultraljud vi också fått göra genom fertilitetsprogrammet i det här landstinget. Sista besöket hos min vanliga barnmorska blir på måndag, sen tar förlossningen över all vidare koll. Jag har bekymrat mig lite över barnmorskans uttalande att minsta lilla avvikelse så ”ska bebis ut” – ”eftersom ni väntat så länge”. Jag väntar gärna tills bebis är redo att komma ut själv och kör igång vad det nu är den kör igång därinifrån, så jag hoppas innerligt att det inte finns några avvikelser. Men det har ju inte funnits något sånt hittills, och allt känns topenbra, så jag oroar mig säkert bara helt i onödan (och bara lite, då och då).

Graviditeten har kanske inte varit det roligaste jag gjort i mitt liv i upplevelseväg, men jag känner mig ändå väldigt lyckligt lottad som trots allt fick gå igenom detta! Jag har inte haft några större problem, utan mest drabbats av diverse småkrämpor längst vägen, så jag har haft tur. Just nu är de störigaste småkrämporna karpaltunnlarna, ffa vänsterhanden, som jag provat ha skena om nätterna, men nu är det så mycket att skenan varken gör till eller från den heller längre känns det som. Jag har inte ont, men halva handen är domnad ut i fingerspetsarna och jag har ingen kraft alls i handen. Högerhanden är också påverkad, men inte lika mycket. Det är svårt att skära med bordskniven, skruva upp dom vita korkarna på mejeripaketen och sånt, så jag får be om hjälp hela tiden! Nu är maken hemma på semester, så det är ju inga problem, men man känner sej rätt mjäkig. Han får även hjälpa till med av- och påklädning av stödstrumporna, för nu når jag inte ner dit längre alls. Och utan strumporna blir även händerna ännu värre, så det chansar jag inte utan längre alls. This too shall pass som dom säger (och jag hoppas det är rätt).

Halsbrännan kommer och går utan att jag kan påverka vad som startar den en dag (tror det har mer med platsbrist och bebisstök än vad man stoppat i magsäcken att göra i det här läget). Jag vet ungefär vad som förvärrar den (kolsyra, skarpsmakande mat) och filmjölk är fortfarande bästa medicinen (fortfarande mycket bättre än gaviscon!!!). Mjölk överst på middagsmaten är också en bra bromskloss. Det pratas om mandel, men jag har inte gillat mandel alls under hela graviditeten! Jag är lite chockad över det, för jag älskar mandel annars. Jag har även spontant ogillat/undvikit valnöt och jordnöt (som jag vet inte är en ”nöt”), så jag antar det är någon kroppslig ”inte just nu”-mekanism.

Senaste veckan har jag haft andtäppa då och då, för nu är det helt enkelt inte plats kvar att hålla lungorna fullt utspända längre, och självklart märker man av det! Det brukar funka att sträcka mig lite uppåt bakåt och andas ikapp lite ”med hjärnan” och sedan bara försöka sluta tänka på att det är svårare att andas, för då blir det ju bara ännu värre när man tänker på det.

Ja, det var ”krämporna” det. Ihop med rastlöshet och uttråkning och orkeslöshet och svimfärdighet när jag tar i för mycket så kan jag faktiskt stå ut ett tag till. Tills bebis är redo. Snart börjar det nya spännande livet med nya familjemedlemmen!

Jag la upp magbilden på fejjan och bad folk gissa vem som bor i min mage. Ni får gärna fylla på här också.

* När kommer bebisen (datum och tid)?
* Längd och vikt?
* Flicka eller pojke?
* Namnförslag?

Jag har inga ledtrådar (vi vet uppskattad/ul-mätt storlek i v.36 bara) eller något att jämföra med, så det är fri gissning som gäller, så får vi se vem som prickar rätt på vad.