Vid milleniumskiftet blev alla förändringar (examen, vad gör man nu då när det inte blev som man tänkt?), krav (vara vuxen, försörja mej) och förväntningar för mycket för mig och jag gick in i väggen första gången. Uttrycket att gå in i väggen passar bra för mig, eftersom jag tycker det beskriver hur det känns att allt bara tar stopp. Jag hanterade och hanterade, fixade och donade, jobbade med mig själv, fick mycket självinsikt, bearbetade lite gamla spöken, barndom, självkänsla osv. Samtidigt som jag bröt upp mitt liv från Skåne (flydde?) och flyttade närmre vännen som kunde hjälpa mig att påminna mig att må bra. Jag satsade på en dröm, startade mitt företag, blev heltidssjukskriven, träffade kärleken, hade all världens relationsproblem för att hitta hur vi skulle fungera ihop – så mycket kärlek och passion, men så totalt olika! Olikheten blev en styrka, vi kompletterar varandra.
Jag kom ut på andra sidan av ovädret (30-årskrisen?) med trygghet, självkänsla, motivation, driv och energi. Husrenovering, bröllop, barntankar viftade förbi och allt flöt på som det skulle, även om vissa saker tog längre tid än vad jag hade hoppats. Ting tar tid. Jag hade lärt mig att livet är precis så här underbart, it’s ok to be happy, det kommer ingen och knuffar kull kulissen och säger ”haha, jag bara skojade!”.
11-11-11 stod jag med ett positivt graviditetstest i handen. Yes, nu kör vi!
Graviditeten knockade mig totalt, orken tog slut, det kom ut en sjuk bebis, så vi började med en veckas konstig adrenalinfluffbubbla på sjukhus innan vi kunde åka hem och börja bebislivet. Hormonerna hjälpte mig att hantera och hantera och hantera. Jag greppade tag i saker längs väggarna i tunneln, fullt fokus på kläder, tygblöjor eller vad som passade för stunden att fokusera på för att inte slungas bort i virvelvinden jag befann mig i. Familj och vänner står bredvid ler och stöttar, hejar på eller väljer att ta avstånd och inte ryckas med. Jag gick igenom förra hanteringsperioden själv och förstår att detta måste jag också klara själv. Det är bara mitt huvve som spökar lite. Sväljer, döljer, hanterar och hanterar. Jag ser tecknen, jag ser hur healer-katten står och hoppar på mej och skriker ”bromsa”, jag ser hur barnet plockar upp och visar fram fler och fler av de egenskaper jag både haft nytta av och blivit lidande för. Starka känslor, stark vilja, känner av världen, försöker hantera.
2015. Krasch nummer 2. Allt rasar. ctrl-alt-delete. Hantera hantera, ny förskola, när det är löst kraschar jag själv. Jag kommer alltid sist. Jag har en ny otrevlig följeslagare. Ångesten. Detta jävulens påfund. Vården står handfallen. Jag är atypisk som vanligt – jag är väl den enda i världshistorien som klarat av att både hoppa och böja upp knät på magen trots blindtarmsinflammation! Att jag är utmattad och har en depression är väl det enda som är klart. (Jo, jag är ju överviktig också, som tur är!) Medicintest som spårar ur eftersom hela bilden inte är klar. De där ”humörsvängningarna” jag alltid haft kanske är något mer. Psykiatrin får besök, jag hanterar och hanterar. Går i spin och kraschar om vartannat och åker en berg-o-dal-bana så jag idag inte begriper hur jag redde ut att få iväg barn på förskola, jobba med mitt företag eller ens andas! Studsar mellan väggarna som en pingisboll och är så trött på mej själv att jag knappt orkar vara mig själv.
Hos psykiatrin hittar jag folk som lyssnar, har hört det förr, ställer ledande frågor som låser upp nya vägar, får mig att förstå hur jag fungerar, vad som inte fungerar, samtidigt som medicinering påverkar mig kemiskt så jag kommer i lite bättre hormonell balans. Jag är inte tillräckligt sjuk, jag är alldeles för högfungerande, svarar bra på medicinering, så de ”släpper” mig (med en burk med piller). Samtidigt får jag jobb. En mycket viktig pusselbit som fattats. Med jobbet, som jag egentligen är alldeles åt helvete för hjärntrött för att klara av, får jag den sociala stimulans jag tappat som egen företagare på hemmakontor. Jag får en ekonomisk trygghet och minskad konkret stress för att inte bidra tillräckligt. Jag hanterar och hanterar, skrattar, trivs, mår bra! Men har lite problem med energipåfyllning. Livet går inte längre automatiskt. Det är inte längre bara att… Jag trasslar in mig i allt som måste planeras för att vardagen ska funka.
Nu stör det mig otroligt mycket att jag inte lyckats hålla kronologin i detaljerna i texten, men jag orkar inte formulera om så det blir rätt ordning.
Jag börjar avlasta allt som snurrar i hjärnan med att få ner det på papper (BuJo!!). Det är kul, inspirerande och jag känner en otrolig lättnad när hjärnan börjar tystna ibland. Inte alla tabbar öppna på en gång! Jag vilar och vilar och vilar. Och hanterar och hanterar och hanterar. Frågar mig om livet verkligen ska vara så här jävla jobbigt hela dagarna. Kan jag inte bara få sitta här och bara vara? På jobbet funkar det korta stunder. Perfekta jobb! Tömma pärmar, lägga papper mellan, skicka bort till scannern. Småprata med underbara arbetskamrater under tiden, lära mig massor om andra människor och hur de har det. Ett facebook på riktigt! Det var längesen! Nytt jobb, lite tråkiga avsked från människorna som fått mig att må så bra och kunna vila hjärnan och alla intryck, fylla på med glädjeenergi.
Jag pusslar. Försöker förstå. Hittar nya pusselbitar, kastar bort några gamla som inte passar längre. Söker svar i npf-världen, hittar fler verktyg som underlättar allt hanterande, gör livet lite klarare och rakt på. Som även passar barnet som blivit mer och mer känslig för förändringar, rutinbrott, oklarhet och inflexibel för de ändringar vardagen så ofta innehåller.
Får lite tough love av vänner och familj som säger som det är. Det hjälper, jag är tacksam. Så enkelt det kan vara. Vad skönt det skulle vara om det faktiskt är så enkelt!
Psykiatrin puffar på mig igen och jag får gå och prata med en av deras sköterskor. Samtidigt rasar liten på föris. Han går in i en av sina utåtagerande perioder och är med en pedagog som inte reder lågaffektivt bemötande. De triggar igång varandra och bråkar hela dagarna. Jag mår dåligt av att mitt barn mår dåligt. Jag hanterar och hanterar, drar i extraresurser, jobbar med barnet och alla hans känslor som sprutar åt alla håll. Ser stora fantastiska framsteg på att det vi gör fungerar och ger ledning åt rätt håll.
Nu kommer jobbtoppen på nya jobbet med mycket att göra, ett mail som säger att vi gärna får jobba mer – kul! Murphy har stått och tittat på spelplanen ett bra tag och kastat in diverse små hinder längs vägen. Jag vet, en bil kan ju gå sönder. TVÅ GÅNGER på en månad! Det ger lite lagom störning. Planerar och planerar. Hanterar och hanterar. Försöker förstå hur många timmar jag ska fylla i i tidrapporten, förskolescheman, räkna ut restider – jamen vi kan väl skicka lite SNÖKAOS också, varför inte?
När åt jag senast? Finns det rena underkläder? Maken kommer hem från förskolan med vinterkläderna som de hämtat på vab-dagen. Overallen är sprucken rakt över rumpan! Inte konstigt vi fått hem blöta innebyxor efter utedagarna i snön.
Jag tvingar mig iväg till ”prattanten” som kostade hur mycket energi som helst förra gången och drog ner mig i värsta ångest- och depressionsträsket. För att min andra prattant (som inte pratar samtalsterapi) sa att det skulle vara bra för mig. (tough love). Och där. I stolen på psykiatrin. Finns pusselbiten med stort P. Energiläckaget och varför och hur. Skriver lite i en npf-aktig grupp på fejjan och kan slipa till kanterna på pusselbiten. Vet ni vad?
JAG ÄR UTBRÄND!
Jag har inte bara fått en liten släng av utmattningsdepression, har inte bara en släng adhd eller aspberger eller whatever som gör att man får fokusdillen/ocd av olika slag, men jag klarat mig undan för att jag aktivt hanterar och hanterar och hanterar. Sa jag att jag hanterar? Alla ser övervikten. Få ser vad den är ett symtom på. Jag kommer längst ner på listan! Först måste barnet få sina behov tillgodosedda. Sen måste maken vara nöjd och gärna glad, sen måste familjen fungera, sen måste alla vara glada och funka ihop på jobbet.
Förlåt mig om jag inte är ute och promenerar dagligen, trots att jag vet att det är bra för mig, ger energi och hjärnbränsle och triggar igång inspirationen. Men jag har fullt upp med att hantera alla andras behov och vardagen. Jag kanske rent av behöver gå och kissa om jag skulle råka känna efter. Undrar om det passar bäst att göra det direkt eller om det finns något jag skulle kunna göra på vägen eller rent av skulle behöva göra först? Tvättmaskinen var nog färdig nu så jag kanske behöver gå och rotera den och köra en ulltvätt eftersom alla mina ulltröjor stinker ångest-svett. Men jag kanske behöver vila först. Så kanske det slutar brusa i öronen, dåna i skallen och jag kanske får fullt synfält igen, även på sidorna.
Hantera och hantera….
Nu ska jag bara 😉
Kände att jag behöver skriva en hyllning till min fina man här också. Han har varit klippan som tagit mig igenom och vidare, stöttar och finns här även när jag ”blir Sheldon”. Håller ihop oss, lagar all mat, håller ordning i huset när min energi inte ens räcker till att tvätta håret, än mindre att planera, plocka fram, förbereda, skära, tillaga, kombinera en hel maträtt…
