Ett reseminne

Min första stadsresa på egen hand var ett äventyr som jag minns en del av än idag. Jag gick i tredje klass i skolan, så jag var väl i tioårsåldern. Det var i första hand för att besöka tandläkaren, men jag hade också ett annat ärende.

Resan började med att cykla från Möcklö till bryggan vid Ekenäs på Senoren, där jag skulle åka med ångbåten till stan. Jag gjorde en avstickare hem till mormor och morfar och jag minns att morfar sa att jag inte skulle låta staboarna lura mig.

På båten var jag särskilt intresseras av att sitta och se ner i maskinrummet där maskinisten skötte om den, i mitt tycke, väldiga ångmaskinen. Hans arbete bestod ju i att med jämna mellanrum slunga in några skyfflar kol i fyren under ångpannan och så gick han runt med en oljekanna och smorde en massa olika hjul och lager. Vid tilläggningen vid bryggorna stod han vid en spak för att slå fram och back på en signal från kaptenen i den så kallade maskintelegrafen. Ett annat minne var att han torkade olja på maskinen med en trasselsudd och använde samma sudd till att torka sot och svett i pannan – så han var rätt svart i ansiktet!

En tid när jag arbetade vid Kungliga Sjöfartsstyrelsen, numera Sjöfartsverket, fick jag själv köra ångmaskin när jag arbetade på ett mudderverk som hette Gripen II, så nu vet jag att det var en hel del att hålla reda på, med att hålla rätt tryck i pannan och att hålla alla hjul smorda och maskinen igång.

Resan till stan gick bra och vi lade till vid kanalen vid Stumholmen och det var bara att gå rätt upp till Ronnebygatan. Jag hade fått förmaningar att inte gå någonstans där jag inte hittade, så jag vågade inte göra några avstickare utan gick rätt upp till tandläkaren, Britt-Marie Jennergren, en välkänd dam för alla elever som haft henne som skoltandläkare. Nog sagt om detta.

Efter tandläkarbesöket var det dags för ett annat minnesvärt ärende. Tvärs över gatan från tandläkarmottagningen låg EPA, det stora varuhuset på den tiden. Far hade ringt dit och beställt ett elektriskt element, en så kallad strålkamin, som jag skulle hämta och betala. Priset var tjugofyra kronor, så jag hade med mig två tior och en femma – stora pengar på den tiden – och extra förmaningar att jag skulle ha en krona tillbaka. Jag sa det till expediten och han surnade till märkbart, för han var väl inte van att kunderna talade om att de skulle ha pengar tillbaka, han var väl vanare än jag vid så (stora) affärer.

Eftersom jag var rädd att gå vilse i den stora staden gick jag tllbaka mot hamnen så fort som möjligt, och på vägen stod en konstig maskin och bullrade. Jag stannade och tittade för där fanns ingen människa i närheten, tan det gick bara några slangar in i ett hus. Maskinen stod långa stunder på tomgång, men ibland bullrade den till och släppte ut ett stort rökmoln utan att någon rörde den. Jag var mäkta förvånad. Nu vet jag att det var en tryckluftskompressor och att den styrdes av åtgången på luft.

Eftersom jag ville vara säker på att hitta till båten kom jag i så god tid att båten skulle göra en resa fram och tillbaka till Verkö innan det var dags att köra till Senoren. Kurt från Sturkö som var biljettpojke och hoppilandkalle på båten kände igen mig och visste att jag var son till brovakten på Möcklöbron, så han frågade kaptenen om han kunde ta mig med, så jag slapp sitta på hamnen och vänta, och det gick bra. När kaptenen fick reda på vem jag var så blev jag hedrad med att få stå framme i styrhytten och se på när han körde båten. Han ville väl hålla sig på god fot med brovakten, för på lördagarna körde han den norra farleden till Hallarum och de andra bryggorna i östra skärgården och då skulle bron öppnas. Jag minns att jag räckte inte upp att se genom fönstren, så det var rätt ointressant att se på när han stod och vred på ratten.

Ett annat minne från den dagen. När jag satt och pratade med Kurt kom en man ombord och när han kom sa Kurt lite tyst till mig att han har bacillskräck, så han kräver att han skall själv riva biljetten från blocket, och det fick han, men min tanke var att han var inte rädd för växelpengarna.

Hemresan gick också bra och mitt stora äventyr är kanske av större intresse för mig än för läsarna, men jag följer en uppmaning som jag läste för en tid sedan: “Skriv, en penna lämnar spår efter sig.”

Artikeln publicerad i Medlemstidning för Senorens Samhälls- och Bygdeförening Nr 8 – 2000

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.