Precis när jag kört igång den här rena matbloggen kände jag inte alls lust att matblogga – och hade inte riktigt tid heller, eftersom mitt bröllop stod för dörren.
Nu ligger jag lite lågt för att jag har och har haft en hel del jobb och min fritid räcker inte till riktigt allt jag skulle vilja. Men det är kanske någon som undrar hur det går för mej, så jag skriver en liten lägesrapport iallafall.
LCHF är en toppenrutin nu, och maken är helt med på mitt tåg, även om han käkar sina kolisar vid sidan om. Han har t.o.m. inte köpt hem nytt margarin att steka i – kanske kanske kan det bli smör för hela slanten nu. *hoppas hoppas* Viss förändring tar tid. Han är hyfsat normalviktig och har ett kroppsarbete, så han har ingen anledning att lägga om sin kost, och det är inget jag ”begärt” heller. Däremot kaaanske hans psoriasis kunde bli hjälpt lite, eftersom jag sett rapporter om att lchf även funkar på det. Men förändring har alltid tagit tid för kära maken, så jag pushar inte. Är han redo är han, annars får han vara. Det äts betydligt mindre snacks och tomma kolhydrater i huset iallafall, även om det blev en hel del sånt över efter bröllopet. Det händer att jag ”smakar” en näve ostbågar, och för inte allt för länge sedan stoppade jag av någon outgrundlig anledning ett vingummi i käften, men det spottade jag ut lika snabbt igen – fy bövelen vad det smakade otäckt. Jag har aldrig gillat vingummi, men nu gör jag det VERKLIGEN INTE!
För egen del har jag skippat mät- och vägdagar. På prov. Stressen runt bröllopet satte sej direkt på buken – jag nästan såg hur magen växte just då några veckor! Men nu är jag på väg neråt igen och känner hur stressen rinner av mej. Jag måste bara bevara den fina ”hormonsagan” ur Kifs form, som hjälper mej mycket att inte stressa upp mej för vikten längre. Jag kommer att gå ner så småningom, men jag är och har alltid varit extremt känslig för hormonförändringar i kroppen…
”Kroppen lagrar fett med hjälp av hormoner, insulin och kortisol är två av dem. Kung kortisol regerar mittenbiten på kroppen. Minsta stress gör att kungen håller hårt i reserverna och gärna lagrar in extra för att ha i onda tider. För att vagga in kungen i säkerhet ska man se till att han verkligen litar på att han alltid kommer att få det han behöver. Det gäller alltså att föda och göda honom genom smör, kokosolja, fet fisk och fett kött! Minsta tecken på svält och han håller hårt i reserven och efter en svältkur så kommer han att hålla väldigt väldigt hårt på allt han har och dessutom kommer han att lagra in allt han bara kan för att ha nästa gång det blir svält.”
Söt förklaring av lizaohman 12/6-2009 kif
Jag sitter alltså fortfarande fast på min platå viktmässigt – den jag trodde släppte i våras. Nu har jag kommit till ett stadie när jag mår så bra och känner mej så pigg och frisk i kroppen att det faktiskt inte gör något att jag väger som jag gör. Mina former är fasta och fina, även om jag är stor fortfarande. Jag har minskat från storlek 54 till undre delen av 50 och är snart nere i hyfsat normala klädstorlekar. Det är detta jag kikar på när jag misströstar på vågen. Och brudklänningen fick läggas in REJÄLT mellan slutet av april och slutet av juni när jag var där för ändringarna. Sen fick vi lik förbaskat tråckla in den uppikring på bröllopsdagen för att den blivit för stor runt tuttarna på bara en månad…
Det var ett tag sedan jag hade en trötthetsperiod, men jag har en teori om detta också. Många talar om att man med LCHF läker ut gammal misshandel av kroppen, framförallt organen. Mina trötthetsperioder har varit ganska cykliska, med en magisk trea inblandad, typ var tredje månad och kan hålla i sej 3 veckor. Jag tror att kroppen då antingen vilar efter en jobbig period ELLER att den jobbar för fullt med läkning, förbränning och allmän fixning, att energin inte räcker till något annat. Men när jag kikar på hur jag mådde förr, när jag alltid gick i någonslags halvkoma och inte orkade gå några längre sträckor, var helt slut efter en dag på stan – i normalfallet – så är trötthetsperioderna en helt annan sak.
Matmässigt är jag periodare. Ibland har jag en period när det blir blomkål i någon form varje dag, ibland är det mycket äggröra och sånt till maten, ibland har jag ingen matlust alls, och då spelar det inte så stor roll vad som ligger på tallriken, bara det är fett och protein i någon form. Gott är det ju alltid ändå.
En period med smörstekt färsk grön sparris är väl på väg att ta slut nu – det försvinner väl snart från butikernas hyllor. Tänk att jag gått i så många år och varit rädd för färsk sparris, för att alla sagt att dom är trådiga och meckiga att tillaga. Fick tipset att bara bryta stjälken (tror det kommer från goa mat-Tina ursprungligen – jag är såklart lokalpatriot!!), så går den av där den är färsk, och man slänger bort det torra-trådiga. Sen bara steker man den i smör i ett stekjärn ett par minuter. Värsta goda tillbehöret!! Mums!
Jag har förresten förberett för ett oxrullad-recept här, så håll utkik…
