Nu tassar jag in här igen. Ny hälso- och viktresa är igång. Har varit en vända i ett depressionsträsk, troligen triggat av graviditetshormoner. Den här gången med ångestinslag (vem fan kom på detta otyg!?!) och en jävligt bra dämpare av de värsta attackerna visade sig vara …. socker. Mitt sockerberoende, som jag tidigare haft under hyfsad kontroll, blommade ut för fullt. Jag började plötsligt tröstäta, något jag aldrig ägnat mig åt tidigare i den utsträckningen eller så tydligt.
Nu har jag fått hjälp av psykiatrin att hitta en medicin som funkar på mina bipolära tendenser (vilket vanliga SSRI inte gjorde – dom skickade mig bara på en känslomässig berg-o-dal-bana, upp och ner som en symaskinsnål!!), hjärnan har lugnat ner sig – och jag kan FOKUSERA igen!! Fokus på vad jag vill ha fokus på! Jag kanske till och med kan titta på en film snart och hänga med hela filmen och fatta vad den handlar om! Därför kändes det lätt att hoppa på strikt-LCHF igen nu.
Jag har gjort många halvhjärtade försök under mellantiden. Börjat bra en dag, kraschat på kvällen, klarat 3 dagar, sen har någon skit hänt, jag har fått lägga allt fokus på febrigt barn e.d. och leverpastejmackorna har blivit medicin igen. Jag har även provat 5:2 och mådde bra av det när det funkade, men kände att jag hade för dålig kontroll på hur jag skulle äta på fastedagarna för att må riktigt bra efter en vecka eller två, så jag fick lägga det projektet på is tills jag klarade av en strikt LCHF.
Toleransnivån för slentriangodisätande har gradvis ökat också. Nu mot slutet kändes det som om det kom ett kilo i månaden smygande – ja, eller smygande ska vi väl inte ens säga. Ett annat problem med depressionen var att hjärnan stängde av initiativförmågan och orken. En sak som är himla svårt att förklara för någon som inte upplevt det själv. Jag kan själv bli förbannad över hur jobbigt det var att INTE ORKA! Och den förbannade inre stressen över att vantrivas så med sin situation utan att ha kroppslig möjlighet att göra något åt det. Att stå där och titta på diskberget på vasken, veta att det bara är att öppna diskmaskinen, böja sej ner och ställa in grejerna, men man ORKAR inte! Man orkar inte sträcka ut handen ens! Än mindre orkar man ta de där härliga, stärkande promenaderna och känna vinden i ansiktet, värmen av solen. Jag bara satt och satt och satt. Tack o lov med någonslags dator i knät, så jag höll kontakten med verkligheten och kunde stimma med lite roliga projekt när jag var i hypomani-ish.
Idag börjar jag dag 8 på strikt LCHF. Maken var tack o lov med på tåget direkt (som matlagare, inte som medätare den här gången heller – tyvärr. Synd, för det är så små ändringar som behövs för att han skulle testa, men han skulle döööö utan öl och potatis typ) och har nog märkt att jag menar allvar denna gången. Han frågar inte ens om jag ska ha potatis eller rabarberpaj. Tidigare har jag bara tagit mej förbi de första 3 dagarna med fysiskt sug, hjärnans första socker-brist-hormonsignaler. Denna gången har jag tagit mej förbi den kroppsliga abstinensen också, med huvudvärk och seeeeghet. Vaknade med huvudvärk imorse, men den fixade morgonkaffet. Eftersom jag dumt nog, eller smart nog?, startade mensveckan är jag ganska hungrig. Men då äter jag. Eftersom jag opererat bort gallblåsan sen sist behöver jag göra lite justeringar i hur jag äter fett för att inte få för mycket fett-output i toaletten. Det ser jag som insättningsproblem innan gallan hänger med på det nya fettintaget. Jag blir också lättare fett-illamående, vilket ju är ett skitbra sätt att lära sig reglera rätt fettmängd för mig! Rent praktiskt har jag bytt majonnäsen mot smör i frukostskålen med ägg och tonfisk. Eftersom jag oftast tar Bregott då det är enkelt att skopa upp, så ser jag ju att den mängd jag tar med äggen är ungefär samma som jag tidigare bredde på två mackor. Inga mängder alltså – men utan bukfylla och gluten från mackorna!
De enda justeringarna jag behöver göra med middagsmaten är att byta ut tillbehören. Jag får i mig små mängder ströbröd i biffar/köttbullar, men det får jag leva med. Vi äter annars bra mat, det är bara ris och pommes och potatis som spökar för mig – och mack- och godisträsket! Under graviditeten kom jag ihåg hur gott det är med ris och smöööör, ett barndomsdille. Vissa dagar var det det enda jag fick i mej när illamåendet var värst. Kanske funkar med blomkåsris igen nu?
Viktmässigt klockade jag in på 109 kilo och har tappat 2 första veckan. Hoppas det försvinner ett kilo vätska till ganska snart, eftersom jag är ganska svullen i händerna fortfarande av mensen. Mitt första delmål är 2 siffrigt och jag blir lycklig om jag tar mig förbi förra lägstavikten på 96,5, som jag vägde när jag blev gravid. Det långsiktiga målet är inte någon exakt vågsiffra utan klädstorleken 46/48! Allt annat ser jag som bonus!
