I min sömnlösa hostiga vakenhet kommer minnen från barndomen plötsligt farande. Min mamma jobbade hos en privatläkare som hade sin mottagning i en lägenhet i ett jugendhus i Helsingborg. Det var knarrande fiskbensparketter, vitmålade spegeldörrar och stora höga fönster, franska balkonger med svarta smidesräcken, färgade blyglasfönster och rutiga marmorgolv i trapphuset och hela kitet. Var det till och med grindhiss, Eskil?
Väntrummet var som ett stort familjärt vardagsrum med sköna soffor utställda i grupper och smågrupper med fåtöljer, stor bokhylla till både coffee table books och massor med tidningar. Jag städade detta väntrum åtskilliga gånger när jag själv tagit tolvövertre-bussen in för att hämta mamma när hon slutade klockan fyra. Jag fick inte börja lägga tidningar och sånt till rätta förrän sista patienten blivit inkallad. Mammas mottagningsrum var ett gammalt trångt kök med en överbelamrad köksbänk, världens minsta balkong utanför och sänkorna hängde uppsatta på en tavla på väggen bredvid balkongdörren, som ofta stod öppen för vädring. Jag var alltid väldigt nyfiken på dessa eftersom de var uppsmäckta med sprutorna kvar underst. De satt lite dolda på en snedvägg och inget patienterna satt och glodde på. Ibland fick jag hjälpa till att ta ner och kasta sänkorna, men jag vet att mamma egentligen inte ville att jag skulle hantera dom. Hon ville troligen bara inte dämpa min entusiasm och nyfikenhet på allt labbmaterial. Mitt emot sänkorna fanns en gammal kyl och där kunde man ha turen att fynda hennes två jobbemackor som hon inte ätit. Osten smakade plast av plastpåsen och hade en lätt bismak av ”mammas jobb”. Jag kan inte idag, trots gedigen naturvetarutbildning säga vad som gav denna bismak. Eter? Vad hanterade man vid diverse provtagningar på den tiden? Något dunstande som uppenbarligen inte försvinner spårlöst som man kan tro. Det hittar en ostmacka att fastna i! 🤣 Mammas jobb-doften har jag knappt känt sen där. Idag används nog annat eller så stod vi ju i hennes lab också och det kanske luktar så på lab idag också. Och då hanteras kanske det i dragskåp? Sen minns jag mikroskopet och provrörscentrifugen. Det städade hon också med i slutet av dagen när jag kom in och satt i patientstolen och höll henne sällskap. Och pladdrade oavbrutet. Efter ett tag kunde jag alla rutinerna och fick hjälpa henne stänga preparerglasaskar, trä över mikroskopskydd, lägga locket på centrifugen som var ljusgul med en lätt konisk roterande grå överdel som såg ut som sandpapperyta. Jag tror man handbromsade den så den var skrovlig för bättre friktion och snabbare broms. Sista rutinen var lika magisk varje gång. Då var jag tvungen att vara tyst. Telefonsvararen skulle pratas in. Mamma lyfte på luren på den gigantiska svarta bakelittelefonen, tog en penna i pennfacket framför och började rabbla meddelandet. ”12 40 90. Detta är doktor Högilds automatiska telefonsvarare. Mottagningen är stängd för dagen. …” sen kommer jag inte ihåg ordagrant mer. Men det innehöll info om att ringa 90 000 vid akuta ärenden mm. Sen tog vi hennes handväska, gick ut och låste dörren och åkte hem. Någongång under städningsrutinen kom sista patienten förbi och sa hej vid den öppna mottagningsdörren och strax efter kom läkaren och sa hejdå och försvann.
När man var patient kom man först in till mamma som sedan visade in patienten i ett av de två mottagningsrummen med britsar. Jag fick hjälpa till att städa dessa också ibland. Byta papper på britsarna typ. Läkaren kom insvävande i undersökningsrummet, var alltid glad och hjärtlig och pratade en halvt obegriplig dansksvenska. Han använde pannbandsgrejen man aldrig ser på en läkare nu för tiden. En spegelblank cirkel med hål i mitten som han kikade igenom när han kollade med spatel i halsen och liknande. Spegelgrejen fälldes upp och ner och var bara nerfälld för hans ena öga vid själva undersökningen. Vad hade den för funktion tro? Fokus? Förstorad spegelbild åt hans håll med på nån vänster? Hmmm. Efter hans undersökning fick man komma in och sitta vid hans skrivbord som han satt och tronade vid. Han hade det största rummet förutom väntrummet och patienterna lämnade rundturen på mottagningen genom en dubbeldörr ut i väntrummet igen. Man var skiträdd av respekt för denna man. Tur han var så snäll!
[ Pannspegel från Wikipedia. En pannspegel är en spegel med hål i mitten, som fästs på huvudet med ett pannband. Den användes förr när läkare eller annan vårdpersonal undersökte någon kroppsdel hos patienten, till exempel ögon, öron, näsa eller strupe, för att rikta ljus från en ljuskälla. ]
Jag vill inte tillbaka dit för vårdsituationer med den sortens glorifierad patriarkisk läkare som swishar förbi och gör sitt jobb med tjänsteandar omkring sig. Jag skulle ännu hellre backat till läkare som gör hembesök, fast det är inte ekonomiskt hållbart idag. Alla som hellre ligger kvar i sängen med sin jävla halsfluss och feber eller migrän som inte gett med sig på tre dar och har en läkare som kommer hem till en, istället för att krypa iväg till ett bullrigt väntrum med tv-apparater som står och skvalar, folk som hostar ner luften med nya baciller (och ser lidande ursäktande ut trots att de inte rår för att de är sjuka…), personal som far hit och dit, vänta lite till och fundera på om man vågar lägga sig ner i soffan innan huvudet sprängs i molekyler – räck upp en hand!
Tillägg kl 05:30:
Vill bara förtydliga att jag inte anser att läkarna ska lägga tid på städning o.d. Det är inte det jag menar med tjänsteandar-kommentaren, utan mer att hierarkin var mer uppdelad förr. Yrkesrollerna var mer åtskilda och strikta. Men mina minnen är från strax efter ni-reformen och de gamla titelrespekt-klyftorna var fortfarande djupare och längre. Jag kan inte ens föreställa mig dr Högild i ett fikarum tillsammans med mamma, chattande om gårdagens tv-program på kafferasten! Han satt nog själv inne vid sitt gigantiska skrivbord med en kaffetermos och av frun packad matlåda av något slag.
Vi var av någon anledning hembjudna till läkaren hela familjen på fika och det var en stram tillställning i finrum med finkoppar och inte i kökssoffan med ett framslängt paket Mariekex. Det enda jag minns var att dottern kom förbi och visade sin häst. Ett stort elände. Vi fick gärna provrida tyckte dom, men mina föräldrar sa nej till mej. Den var stoor, mamma var skiträdd och jag hade bara åkt häst på lokala ridskolan. Detta var ingen ponnyridningshäst. Däremot blev till slut pappa övertalad att prova (mest av mig). Ni vet när man ser folk i filmer på tv som rider. Och ibland syns det så väl att skådisen behövt lära sig rida inför den här rollen. Och sen finns det Joakim Nätterqvist, eller vad Arn nu hette igen, som flyter ihop med hästen och bara är ett, som om de aldrig gjort annat än ridit. Detta var första och enda gången jag sett min pappa rida och jag bara stod och gapade. Han travade två varv, hoppade av och lämnade generat tillbaka tyglarna till den halvvuxna dottern och tackade. Han var Arn. Givetvis sökte han även kontakt med hästen innan och hälsade och sådär naturligt bara respekterade sin blivande partner i ritt. Pappa gjorde lumpen beriden. De hade kanske arbetshäst i föräldrahemmet, men det vågar jag inte svära på nu. Fast min pappa gör mycket sådär naturligt och avslappnat. Som när han åker längdskidor nerför en brant backe. Undrar hur många tusen gånger han gjort det förr tänkte jag när jag såg det som barn någon av våra skånska snövintrar. Min fjäll-pappa. 💕
