Stenhuggeriet på öarna.

På många platser på Möcklö, Senoren ,Sturkö och Tjurkö finns spår efter stenhuggerierna.

Det var som störst från början av 1900-talet och pågick fram på 1960-talet.

Den mesta produkten var gatsten men det höggs även andra större stenar som användes till husgrunder och annat byggmaterial.

De sista som var igång var på Sturkö och då kördes råmaterialet från Karlshamn av ett bolag som hette A.K. Fernströms granitindustrier för att bearbetas av några stenhuggare från Sturkö som fortfarande hade yrkeskunskapen kvar.

På Tjurkö har Blekinge museum och samhällsföreningen skapat en stenhuggeri-miljö i det gamla stenbrottet Vrålebo.

Tillverkningen av gatsten var nästan ofattbart stort.

Jag läste på Nättraby vägmuseums hemsida att på vägen som hette Riks 4 genom Blekinge var 557.000 kvadratmeter  belagd med gatsten och varje kvadratmeter innehåller ca. 100 stenar.  Från samma källa läste jag  att det fanns 70 mil stenbelagda vägar i Sverige så då förstår man att det var en verkligt stor produkt.

Mycket såldes i Sverige men dessutom exporterades mängder av sten till hela den övriga världen.

Det låg ofta skutor i Djupasund mellan Sturkö och Tjurkö och lastade sten.

Mellan hamnarna och skutorna fraktades stenen i frakt-ekor som var från från öarna i skärgården. De var lokalt byggda av typen Blekinge-ekor som var 25-30 fot (7,5-9 meter) långa och de seglades eller roddes men på 1930-talet blev det vanligare att de förseddes med tändkulemotorer.

Min Far var känd för att vara bra på att härda stenverktyg så jag träffade många av stenhuggarna när de var i smedjan för att få sina verktyg skärpta.

Det var mest mejslar som användes för att pika upp kil-hål som ofta bildade rader för att få stenen att spricka på önskat sätt.

När hålen var färdiga sattes en kil och 2 st. kil-bleck i varje hål och sedan slog man försiktigt lite på varje kil till stenen spräcktes.

På stora mur-stenar syns märken efter kilarna i kanten.

Om inte sprickan blev stor nog att få i ett spett användes en särskild sorts kil som kallades Plura.

( Jag brukar tänka på den sortens Plura när jag hör sångaren i gruppen Eldkvarn, Plura Jonsson.)

Stenhuggarna såg på stenen vilket håll de var lättast att klyva.

Det var ett håll som kallades klyven och ett svallen och det hållet som inte gick att klyva kallades för borst.

Det användes även släggor för att spräcka stenar och det kallades att sätta eller skärva.

Då användes det en sorts slägga som kallades sätt.

Den var utformad med 2 st. trubbiga eggar i den ena änden och kunde användas för att slå med men kunde också hållas mot stenen och en andre man slog med slägga på sätten.

Här har jag gjort en enkel skiss av formen på en sätt.Sätt

Under andra världskriget var det många i trakten som var på så kallat nödhjälps-arbete och då var det ofta med att skärva sten som skulle användas till vägmaterial.

Den stenmuren som går på Möcklö från vägen vid busshållplatsen Karlsberg (där Ragna och Svante Pettersson) bor och västerut är skärvad men den blev aldrig använd som vägmaterial.

Min morbror Axel var med om att skärva den muren och han varnade mig för att gå upp på den på grund av rasrisk.

De som arbetade där hade betalt efter kubikmeter mur som blev färdig och då försökte man stapla så det blev mycket kubik och då sa man att man byggde ugnar och de var kanske inte så hållbara.

När det skulle huggas (putsas) en slät yta användes en krushammare. Det var en handslägga med ett rutmönster med vassa taggar.

När de skulle skärpas använde Far en särskild sorts mejsel och då måste han ha hjälp av en smed-halva som hjälpsmeden kallades och det var ofta någon av oss barn eller Mor.

På Senoren var de sista aktiva stenarbetarna Ernst Olsson och sönerna Gustav och Manfred med det på ön välkända öknamnet Pump som sägs ha uppkommit genom att fadern Ernst skött om pumparna på ett av de stora stenbrotten på Sturkö.

4 COMMENTS

  1. Hej!

    Mycket intressant att läsa minnen ifrån dom som är gamla nog att ha varit med då det fortfarande höggs sten.
    Föddes själv under 70-talet i Lyckeby och numera bosatt på Sturkö så jag har ju inga egna minnen därav.
    Men har ett brinnande intresse för allt som har med stenhuggeri samt smedens arbete att göra.
    Så dom ämnena hoppas jag du har mänga minnen om.

    Mycket trevlig läsning så jag skall definitivt återkomma.

    mvh
    Stefan Svensson
    Sturkö

  2. “De sista som var igång var på Sturkö och då kördes råmaterialet från Karlshamn…”

    Kom att tänka på angående det där att utanför där August Holgersson bodde på Sturkö finns det ännu till denna dag kvar utav den blåaktiga granit som dom hämtade i Karlshamn.
    Den hämtades väl antagligen ur stenbrotten i Sternö ‘blåberg’.

  3. Hej Roland!
    Sitter och läser igenom dina artiklar – vilken intressant läsning och vilken insats du har gjort och gör för att “bevara minnen” för framtiden!
    Hoppas att vi kan få använda något du skrivit i årets utgåva av vår tidning! Jag har inte helt klart för mig vilka artiklar vi redan haft införda, men det ska jag kolla.
    Apropå öknamnet Pump så har jag försökt komma fram till varifrån det kom. Jag är inne på linjen att det är båtsmansnamnet Pump från Korpakärr, Torhamn, som ligger i släkten långt bakåt i tiden, men bevisföringen är inte helt klar än!

    Hälsningar från Senoren!

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.