Släktforskning är vanligare än man kanske tror, och det är många som har kusiner, fastrar och morbröder som redan börjat forska lite. Det kanske till och med finns en gammal släktforskning från 1960-talet som någon avlägsen kusin till gammel-farbror gjort.
En annan persons forskning kan vara en bra startmotor för att komma igång och bena ut släkten. Tänk bara på att alltid kontrollera alla uppgifter själv också! Utgå inte från att det som står i rapporten är sant. Det har hänt att man missat en sån enkel sak som en rimlighetskontroll där pappan inte alls heter barnets patronymikon – då ska det mycket forskande till innan man kan säga att det faktiskt är rätt far!
En annan sak man ska ha i åtanke om man väljer att ta emot någon annans mer eller mindre färdiga forskning är varför man forskar själv. Är det upptäckandet, detektivandet och letandet som är det viktiga för dig, eller vill du bara veta så mycket som möjligt så snabbt som möjligt? Jag har en rätt välutredd släkt på pappas sida, och det var roligt att få alla uppgifterna mer eller mindre klara direkt ner till 1600-talet, men sedan upplevde jag ett visst antiklimax när jag skulle dubbelkolla alla mina uppgifter och enkelt hittade att allt var sant, det var bara att bocka av. Nu har jag tillräckligt med spännande forskning på flera grenar iallafall, och man blir ju aldrig riktigt klar heller, så det är OK iallafall.
Det är bara du själv som kan bestämma hur du vill släktforska, vad som är rätt för dig och vilka metoder du vill använda!
