Skulle ju bloggat lite igår men det föll bort, så jag får rapportera.
Kom iväg alldeles för sent som vanligt. Jag är inte tidsoptimist, jag är något annat, vet inte vad. Kolla hur sent man kan komma iväg för att nästan hinna det man ska men ändå inte-ist. Jag vet ju exakt hur lång tid det tar att köra till Kalmar. Ändå blir jag förvånad när det tar den tiden (dvs liiite drygt en timme)…
Satt med värsta beslutsångesten hela vägen. Ska jag chansa på Office innan lunchen 12 eller ska jag åka till karin först och käka lunch??? När jag kom fram till rondellen var klockan kvart i 12, och jag visste att Office har lunchstängt mellan 12 och 1. Så det fick bli Karin först – och då missade jag inte hemlagad lunch heller!
Var sedan iväg och lämnade iMacen till Office. Denna gången vill jag INTE se den igen förrän den är lagad. "Hejdå, Macen"…. Åkte till Kalmar för att slippa snudiga chefen nere i Ronneby och kunna passa på att snusa bebis samtidigt. Guess what! Snudig chef pendlar mellan kontoren…. Så han slapp jag inte se… *urk*
Tillbaka till Karin och Annie för eftermiddagsfika och småprat. Liite Scrappiz pratade vi allt också, även om Karin påstod motsatsen. Men hon kanske inte ville avslöja alla våra nya hemliga planer =OD.
Ringde Magnus med bebis i knät och tyckte "hej, jag kelar bebis, ska vi ha en sån eller?". Han svarade "kom nu inte hem med några idéer" och jag hörde hur han log. Det finns hopp.
Inne på andra goda sörpelmuggen kaffe ringde han upp och undrade vad jag gjorde. Det var snökaos hemma, så jag kanske skulle ta mej hemåt medans det gick och var hyfsat ljust.
Packade in mej i bilen och körde hemåt. Det snöade och fög lite längs vägen, men inte så farligt. Kaffet började göra sej påmint i Bergkvara, och jag funderade på om jag skulle stanna på en mack. Orkade inte, utan körde vidare. Slöt upp bakom plogbil i Fågelmara och sedan gick färden i snörök bakom plogen i 50, och jag blev bara mer och mer kissnödig. Började kolla efter parkeringsfickor och avtagsvägar, men i snön och skymningen var det inget alternativ. Visste inte om jag skulle komma loss om jag gav mej ut i snön.
När jag svängde av från E22an i Ramdala fick jag nog. Jag var tvungen att stanna, trots att jag nästan var hemma. Så jag gjorde mej skyldig till förargelseväckande beteende där i skumrasket på Ramdala kyrkogård. Då gjorde det ONT att gå, så illa var det.
Kom hem och pulsade genom knähöga drivor och in. Skööönt att vara hemma! Vinden ven nästan genom huset, och stugan fick prova sin extrafläkt för första gången. Den funkade kanon! 19,5 grader hade jag där imorse.
Pust! Vilket äventyr 😀
Skönt att du kom hem tryggt och bra! Det verkar ju inte som om Magnus är helt oövertalbar 😀