Gamlingarna lämnar oss en efter en… =O(

Igår var jag och tog farväl av den här vackra tjejen. Elvira heter hon, men har senaste åren oftast kallats Essan, och har givetvis haft massor med smeknamn under sin livstid.

Hon har magrat hela hösten, så när hon blev sjuk och dålig för en knapp vecka sedan kom det inte som en överraskning. Hon har precis fyllt 15 år, för en månad sedan eller så och är ungefär 8 månader äldre än min gamm-skrutt Russin. Essan är också en av anledningarna till att jag skaffade katt, hundmänniska som jag var. Men denna fantastiska tjej kunde man inte annat än förälska sej handlöst i, och förälskelsen har hållt i sej.

Essan är en bonnakatt – alla hennes syskon i stallet var vanliga korthåriga. Jag kommer fortfarande ihåg första mötet. Jag kom hem till Johanna, som hade ringt och rapporterat att dom kommit hem efter hämtningen hemma i Blekinge. Vi bodde båda då i Lund, på "springa över utan jacka"-avstånd. "Här kommer lilla jag" sa Johanna, och runt badrumsdörren kom en lurvig liten tuss och tittade nyfiket på mej. En annan minnesvärd händelse var när jag kom hem och möttes av ett halvt hysteriskt meddelande på telefonsvararen och Johanna som bad mej komma och hjälpa henne duscha av Essan som hade badat i toastolen – den nykissade. Jag rusade över, men hon hade klarat ut det själv, och en våt och sur Elvira blängde på mej när jag kom farande. Detta var på analogkamerans tid, så dom bilderna finns bara på papper.

Jag har skrivit om Elvira i min djurpratsblogg också – om hennes nanny-talanger.

Jag är tacksam att jag fick chansen att ta farväl av gumman, även om det smärtar mej att minnas hur dålig hon var. Men det känns ändå bättre än att bara komma dit nästa gång och hon är borta "utan förvarning". Hon var så trött, men ändå försökte hon resa sej för att få komma närmre och kela. Alla trodde hon skulle somna in lugnt och fridfullt, men då det inte blivit någon förändring under helgen hade de redan fattat beslutet att åka iväg och påskynda processen idag om hon levde fortfarande då. Hon verkade inte lida, men det var bortom alla tvivel att hon inte skulle repa sig från den här sjukan. Det enda man kunde göra var att göra det bekvämt för henne.

För en stund sedan fick jag SMSet som bekräftade att hon lämnat oss, och ligger begravd under syrenen.
Stackars Johanna, som nyss avlivat sin trotjänare till häst, och nu Essan. Det kommer att vara mycket tomt utan henne.
Och jag vågar inte tänka tanken på vem som är näst på tur. Jag vet, men vill inte veta. Än är det iallafall inte dags. Idag kom han glatt travande mot mej, och var hur pigg och frisk som helst!

Om jag blundar och tänker kan jag fortfarande känna värmen och den lilla tyngden från Essan, som ligger och balanserar uppe på min höft när jag vaknar, på Hantverkargatan i Karlskrona, när jag och Johanna var sambos hösten 1999.
Du fattas mej!