Efter dräneringsgrävningen har nästa steg varit att fixa en källartrapp, eftersom den gamla skulle gått under vår nya utökade altan. En stor sten höll på att sätta stopp för den planerade sträckningen, men det redde ut sig.
Här förbereds gjutning av betonggolvet. Jag står "överst i trappan".
Eftersom det ska blandas en hel del cement närmsta tiden (källartrappa och plintar till altan m.m.) införskaffades en egen cementblandare. Den går alltid att kränga vidare på blocket sen om vi tröttnar på att förvara den. Den är betald efter 21 dagar eller vad det var (för det skulle det kosta att hyra en blandare).
Släta släta….
Eftersom gjutbilder kanske inte är världens mest intressanta så kommer slutligen en bild på dags-läget, plåtad uppifrån nuvarande altanhörnan. Golv och grundväggar är gjutna och en lite högre stödmur där trappan ska gå upp. Det är lite klurande och trixande med jobbet. Vad håller för trycket utifrån jorden osv. Nu får vi se vad som blir nästa steg, om det gjuts en trappa också direkt, eller om det blir något träprovisorium och fokus på altanbygget istället.
Med de här bilderna tänkte jag konstatera att det är ganska skönt för psyket att man blir lite hemmablind under renoveringen. Man vet ju att det kommer att bli fint "sen" och just i vissa skeden orkar man inte ens försöka hålla ordning eller röja undan saker, eftersom ALLT ska vändas upp å ner inom kort iallafall.
Bråte (inkl trasig stol) på altanen med hängstol som oas. I den här hörnan under tak har jag förresten pitchat en "soffhörna" med förvaringslåd-bänk som man kan ha som dagbädd med lite dynor och mys. Det fanns ritningar i Hus&Hem och jag har även inspirerats av lastpallsbänkar i någon av mina inredningsbloggar "på rundan".
Solstol, hängmatta och tvätt i en egen liten oas bland jordhögar, jordgräsmatta och halvfärdiga gångar.
Häromdagen var jag ute på promenad med min promenadhund och träffade då denna pajsaren.
Jag såg något i ögonvrån som satt och putsade sej. Trodde knappt mina ögon när jag glodde till och fick syn på en grävlingsvalp som satt bara ett par meter från stigen (jag hade precis mött en gubbe med två hundar som gått förbi där). Innan jag hade fått upp mobilen och aktiverat kameran hade han börjat nuffa iväg, och det var inte lätt att få skarpa bilder med en hund som sliter i kopplet av upphetsning, och en mobilkamera som inte går att zooma med…. Himla söt var den iallafall. Jag kunde smyga efter den efter en stund och ta några nya bilder på försök, för den var inte särskilt rädd för vad det nu var som gjorde den bekymrad, så den flyttade sej lite… Dom ser ju ganska dåligt.
Midsommarhelgen tillbringades med traditionsenligt midsommarfirande på Hammar, något ovanligare för mej baksmälla på lördagen (blev visst lite mycket vin i solen och värmen…) och trav i Kalmar på söndagen.
Tur han har nerförsbacke 😉
Vi brukar glömma travet, men i år kom vi ihåg det. Alltid kul att se på plats när där är V75. Vi spelade innan på ATGs sajt, och hade 6 rätt. Spelade lite på enstaka hästar på banan också, men dels är vi fegisspelare som inte gärna slösar en himla massa pengar, och dels är det svårt att hinna att se hästarna vid defileringen och sedan spela, som jag gärna vill. Magnus vann på en häst han spelade på. Jag spelade bort… 140 spänn? Satte bara 20or. Den hästen i V75an som "alla" hade fel på retar mej otroligt. Jag hade kollat på honom och namnet hade "hoppat och studsat", men jag sa inget, och vi bläddrade vidare i loppen. Sånt är extra retligt, när hästen sagt något till en, man ignorerat det och han vinner… Ett antal tusenlappar hade vi fått om jag hade lyssnat på den impulsen… Dumma jag, dumma lord-earl-vad-det-nu-var Remington! Du måste vara tydligare nästa gång!
Vid defileringen "känner" jag på hästarna. Hade jag haft mer träning hade jag kanske kunnat tolka energierna bättre. Dom duktiga vinnarhästarna känner man av direkt (har fortfarande inte glöm hur Gidde Palema sväääävade fram på banan), dom utstrålar en särskild energi, dom trivs på banan, älskar sitt jobb och gör allt för att vinna. Men det är fortfarande ingen garanti för att dom faktiskt vinner. Det kan finnas en annan häst i loppet som också är vinnare. Sen går det ju ganska snabbt när dom defilerar förbi, så man får snappa så gott det går och lita på magkänslan. Hade gärna testat mina hästenergimätare mer om jag bott nära en travbana.
I onsdags fyllde jag år och bjöd på LCHF-kalas. Detta kanske jag berättar mer om i min matblogg snart. Lovar inget, man vet aldrig vad som händer nu när det är fint väder och hjärnan stoppar vid 25°…
Nu ska vi och hälsa på Sotis.
