Efter sex veckor med liten Malte kan jag bara konstatera en sak: amning är skitjobbigt! Ändå är jag så knäpp att jag vill fortsätta, trots att vi inte ens nått den jobbiga 2-månaders perioden när bebis ska amma jämt för att öka produktionen (som jag blivit förvarnad om, bl.a. på föräldrarutbildningen). Det är då många ledsna och frustrerade och slutkörda mammor odugligförklarar sig som mjölkproducenter och tar till flaskan och ersättning. Äntligen blir bebis mätt och nöjd snabbt och ”enkelt” och somnar ofta så man får andrum, vila och tid att göra något annat än vara limmad vid bebis.
Jag vet att det är många som inte kan eller väljer att inte amma av olika anledningar. Jag skriver detta inlägget för egen reflektion och ingen behöver förklara eller försvara sitt val av bebismatning. Detta är mina tankar och mina funderingar. Alla gör sina val utifrån vad man mår bra av och behöver.
Även om jag var beredd på att amning skulle kunna sluka enormt mycket av min tid så var jag ändå inte fullt beredd på vilket slit det skulle vara, hur slut jag skulle bli eller hur mycket motvind det skulle innebära. Förutom det kämpande vi behövde genomföra för att överhuvudtaget FÅ friamma på heltid (i princip 24-7-jour, se tidigare inlägg) har jag påverkats mycket av övrig omgivning också och känner nästan att jag får förklara och be om ursäkt för att jag ammar när Malte ber om det. Det är inte riktigt klokt eller OK att lyssna på sin bebis behov och kasta fram tutten hela tiden. Helst ska man försöka trösta med napp och gå omkring och vagga bebisen först, och fortsätter han vråla sig hes så måste man ju… Det är det där ”försöka allt annat först” när det är så uppenbart vad bebis vill som inte funkar riktigt för mig. Jag vet ju vad han vill, jag kan inte låtsas.
Just nu är det ungefär varannan dag som är stora amningsdagen med endast korta pauser och mikrosömn. Varannan dag är tack o lov sovdag, då vi fortfarande ammar ungefär varannan timme dagtid och sover lite längre pass. Då kanske till och med diskmaskinen blir laddad och körd! All egentid, om det så bara är 3 minuters laddande av inlägg i nytvättade tygblöjor uppskattas, och jag känner mig något rymningsbenägen tidvis. Fast jag kommer inte så långt. Igår till återvinningsstationen och jag körde med nervevad bilruta för maximalt frisk luft-intag. Det räckte som batteriladdning för att vara en lugn och tålmodig mamma igen.
Nätterna går oftast bra. Han sover långa pass på 3-5 timmar första delen av natten. Vi liggammar vilket ger bra vila eftersom jag kan somna när han fått grepp och snuttat ett tag. Sen släpper han och somnar han också. Sen blir jag väckt av att han ligger och knorvlar och då går vi upp och byter blöja och pottar honom. Tillbaka i sängen med sidbyte och vi somnar om, han efter påfyllning. När nattamningen ”strular” beror det oftast på för lång tid sedan senaste matningen, så bröstet är ballongfyllt och svårare att få grepp om. Då får jag hjälpa till att få grepp i början tills det börjar vara tömt i toppen så han får bättre tag själv. Det kan vara riktigt jobbigt, gnälligt och sprattligt så man blir helt matt.
Bäst funkar liggamning när han intar bananpositionen, som han gärna har när han sover på sidan, för då får han ett bra ”hakan i, näsan fri”-grepp om jag kommer tillräckligt högt upp. Det är högre än jag spontant vill och man tror (känns ibland som om jag har bebisen vid midjan), så vi ägnar en del tid åt att flytta mej eller bebis i höjdled i förhållande till varann. Och är bröstet ballongigt funkar det sämre eftersom det inte är lika rörligt – det finns nästan bara en exakt position att angripa ifrån. Jobbigt läge!
Jag hoppas det vänder snart så jag också bara lätt och ledigt kan snabbamma bebisen, som sedan skrattar och umgås och sover lämpliga tider. För så måste det vara nångång, annars skulle amningen dö ut och kanske människosläktet också… Jo, jag är liiite trött idag. Ge mej lite energi och mer ork tack! Eller en bebis som sover ett tretimmarspass på dan också? Det kunde räckt.