Äsch, jag viktbloggar!

Satt och skulle börja skriva till några av er som ville vara med och bolla och utbyta erfarenheter, och kände att jag lika gärna kan skriva mina reflektioner “offentligt”. Så nu blir det en viktresekategori i den här bloggen iallafall.

Jag är precis på väg neråt igen efter en veckas stillastående av naturliga orsaker (en vecka som glädjer mej enormt, vilket ni som känner mej lite närmre förstår varför – kanske är det på gång igång igen nu!!). Lustigt nog verkar min viktminskning kickas igång av lite väl genomtänkt slarv (önsketänkande?), eller också är det bara ren slump. Mitt förra större ras (med mina mått mätt) kom efter firande med bubbel. I helgen åt jag en portion rabarbersmulpaj med vaniljvisp när vi hade gäster, och även om det betalade sej med huvudvärk och allmän seghet måndag-tisdag a’la socker-detoxen i början, så rasslade vågen neråt igen. Jag har nu gått ner nästan 4 kilo sedan jag började i slutet av mars, och då stod jag nästan still hela första månaden och väntade på att förbränningen skulle komma igång.

Jag har inga planer på att “slarva” mer och mer, även om det visar sej positivt på vågen de gånger jag gör det (verkar “skaka om” lite). Jag försöker bara göra vissa avsteg ibland, när det är praktiskt möjligt eller det känns motiverat, och jag är väl medveten om konsekvenserna. Alltså får jag ingen ångest eller skiter i eller ger upp för ett avsteg från planen. Jag ber inte mej själv om ursäkt heller för att jag var dum mot min kropp genom att äta socker. Jag vill kunna leva ett så normalt liv som möjligt, och då vill jag även se vilka effekter slarvandet har, om det är genomförbart utan för stora konsekvenser i för många dagar efteråt. Och det är inte heller tal om att “unna mej” något. Jag unnar mej något varje gång jag äter min favoritfrukost med tonfisk och ägg, eller tar en hallonsmoothie, så jag unnar mej tillåtet redan! Socker är en sak som ingår i så ofantligt mycket saker runt omkring oss, så det kan vara bra att ha koll på vad som händer när man råkar äta det, och hur man tar sej tillbaka. Jodå, man kan råka äta socker. I lördags bjöd svärmor på jordgubbar med glass och vispad grädde. Jag tog för mej av jordgubbar och grädde, och doppade en jordgubbe i grädden, stack in den i munnen och insåg som ett blixtnedslag att grädden var söt som tusan! För en som inte ätit socker på 2 månader är socker vansinnigt sött!!! Jag har inte ens tänkt tanken på att det kunde vara socker i grädden – vi brukar alltid “glömma” det när vi vispar grädde, för då kan man använda ev. rester i matlagning också… Eftersom jag fått i mej den grädden redan valde jag att smaka rabarberpajen på kvällen också. Men det var ett väldigt medvetet val!

Jag kör en fortsatt blandning av rivstart och nystart, då det funkar bäst för mej rutinmässigt. Kanske hade jag gått ner mer på nystarten, men jag är inte redo för det än. Jag gjorde ju en JÄTTESTOR beteende- och rutinförändring när jag hoppade på GIt och började motionera. Nu vill jag vänta ett litet tag tills detta sätter sej ordentligt innan jag ändrar för mycket igen. Nån dag i veckan tar jag en råg-påssla, äter lite kall potatis eller någon annan kolismat från nystartsfasen. Jag har fortfarande inte begripigt när det är bra att äta vad, och vad man ska hålla igen på (förutom fett) när man äter kolhydraterna – eller hur länge deras effekt sitter i. Kan jag äta “macka” till frukost och äggröra med bacon (=fett) till lunch? Eller ska man hellre göra tvärtom?? Kolhydrater är krångligt! Någon som har koll på Atkins och såna “riktiga” lowcarb-dieter, där man utesluter kolisarna jämt, som kan tipsa om bra läsning kring detta? Jag trivs så himla bra med lowcarb-varianten, men vill ju göra rätt och inte skada min kropp på kuppen!

På det stora hela stormtrivs jag med den här maten fortfarande, och det börjar vara “enkelt” att äta rätt mängd och rätt ofta. Jag är så glad att jag provat detta istället för att försöka svälta mej ner i vikt med alla patentsvältkurer som finns. Men jag ska villigt erkänna att jag nog fortfarande väntar på att den första adrenalinkicken och smekmånadsfasen ska ta slut, och detta också ska “bli jobbigt” och deprimerande. Eller väntar är fel ord, för jag tänker positivt, men jag är beredd på att det skulle kunna hända. Jag avskyr att vara hungrig – alla matnojjor blir 10 gånger värre om man dessutom är hungrig! Med GI finns inget direkt fel (så länge man skippar socker, mjöl och sånt), så om man mot förmodan skulle bli hungrig är det bara att äta ett extra mellanmål i form av en burk makrill i tomatsås (avrunnen) eller ett kokt ägg, så är man mätt och glad igen. Och sockersug minns jag inte hur det kändes!! Att det går långsamt, men bara neråt ser jag som en stor fördel!! Jag vill inte tappa 10 kilo på en månad och stå där med bukskinn som inte vet var det ska ta vägen!

Jag har lite dalar när det är jobbigt, och försöker identifiera varför.

Det som tar mest energi just nu är den ständiga matlagningen och sambos ständiga frågor vad jag ska ha istället. Vid det här laget vet han också vad jag äter, så han borde kunna hitta på själv (kan jag hitta på pommes eller ris till honom, kan han nog hitta på wokgrönsaker eller broccoli till mej liksom…). Men det känns som om jag inte gör annat än planerar min mat varje dag, och dessutom blir det ju ofta två gånger matlagning om dan (lunch och middag) vilket inte är någon favoritsysselsättning här till vardags. Däremot kan det vara kul att prova nya recept, och extra kul om vi gör något som innebär att båda hjälps åt!

Bara att skriva om detta gjorde att jag genast hittade en möjlig lösning på det problemet! Vi behöver komma igång med våra veckomenyer igen – nu när vi har nya maträtter att lägga in på dom, och även planera in tillbehören för respektive person. Sedan behöver vi även laga mer mat tillsammans, för det tror jag Magnus gillar också…

En annan svacka för mej är grubbel på motionen. Jag har igång mina morgonpromenader, och det är en vana nu. Det känns konstigt att inte gå ut, de få dagar jag skippat det av olika anledningar. Jag går mellan 2000 och 6000 steg på en morgonproemnad, beroende på hur sent jag kommer iväg på morgonen och hur mycket jag har att göra. Men efter 2 månader längst vägar härikring är jag dels trött på rundorna (idag gick jag i midjehögt gräs på en runda som var toppenbra tidigare i vår….). Dels är jag orolig för att något är fel. Jag får inte upp orken. Jag borde orka mer än vad jag gör, enligt tidigare promenaderfarenheter. Varje dag är det svårt att komma igång, och det känns främst i vadmusklerna. Jag har en teori om att det har med muskelnedbrytning att göra, som de varnar för när man går på rivstarten. Då rekommenderas ju lågintensiv träning, eftersom man inte äter kolhydrater, som bygger upp musklerna, eller hur det nu är… En lösning borde vara att käka kolhydrater när jag kommer hem från promenaden, men det hjälper ju inte i början av promenaden, när det är så tungt, eller i alla uppförsbackar, när det känns som om energin är tokslut, fast den inte borde vara det. Någon som har koll på detta och kan råda? Jag har börjat experimentera med äppleklyftor före och efter promenaden, men har inte märkt någon skillnad än.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.