När man tror det inte finns mer – del II

Det började med att min mamma var på fika hos sin kusin och pratade gamla minnen. Det plångade till i min mobil och en bild på ett svartvitt par dök upp med texten “jag antar att du redan har detta fotot”. Jag svarade “nä, vilka är det? Jag har aldrig sett det innan”. Det visade sig vara en bild på min mormors morföräldrar! Kusinen hade bilden i en fotoram från sin mammas bohag och ställde upp och scannade den till oss i riktigt bra kvalitet.

Nån vecka senare pratade jag med svärfar, som är lite släktforskningsintresserad och gjort grunden till min makes släktforskning som jag sedan fortsatt med. Jag nämnde vad glad jag blev för mammas foto och passade på att fråga honom (igen) om det fanns fler gamla foton från deras släkt som kunde vara av intresse. Han utgick ifrån att jag hade bilden på hans farfar och farmor som han hade på sovrumsväggen. Va, nä, finns det bild på Hilda?? Ja, visst fanns det bild på Hilda och maken! Vips hade jag två nya foton på en generation längre bak än man normalt brukar ha bilder från, bara för att jag frågade. Och i båda falen utgick bildinnehavarna från att jag redan visste om eller hade fotona i fråga.

Så, sluta aldrig fråga! Gärna specifikt om någon särskild person istället för i generella ordalag. Folk har en tendens att tycka att deras sparade grejer inte är viktiga för någon annan och att de säkert inte har något att komma med. Fråga på! Nysta vidare i minnestrådar, fråga om rykten eller “jag har hört att farfars far jobbade som bagare, stämmer det?”.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.