Jag var ute på utflykt med två släktingar i det sköna sommarvädret. Vi hade med oss varsin stor Chiabata, och vi blev proppmätta efter ett tag. Matade gråsparvarna som flög runt oss och tiggde en stund, när en ståtlig svankille kom simmande mot oss, och klev upp på klippan. Min moster tog en bit bröd och gick närmare för att mata honom. Ni vet ju själva hur imponerande en uppblåst svanhanne kan vara. Om han dessutom fräser åt en är man inte så kaxig längre. Så hon släppte bara brödbiten framför honom och gick tillbaka till sin plats.
Jag skulle ju givetvis vara lite kaxig, och visa att man visst kan handmata en svan som söker upp en sådär. Men det är läskigt när de fräser och hugger efter en! Man känner sej ganska liten. Men jag gav mej inte, utan tänkte att han säkert inte kan ställa till med så stor skada iallafall. På sin höjd några rispmärken efter näbben. Så jag envisades med att inte släppa brödbiten, och han nafsade mej på handen och fräste högljutt.
Jag pratade med honom under tiden, och ”grälade” på honom för att han var så argsint när jag var snäll och matade honom, samtidigt som jag ställde in hela min energi på ”fy-skäms, var snäll nu”. Plötsligt vände han på sej, böjde ner halsen och lommade ner i vattnet igen. Hela uppseendet visade hur han skämdes, och jag blev jätteledsen för att jag fått honom att må dåligt!
Samtidigt skickade han en bild till mej med en pojke som greppade efter hans hals, och allt var ju självklart! Givetvis tycker mindre nogräknade människor och busiga ungar att det är kul att försöka ta tag i halsen på en ståtlig svan när man är nära den!! Och då tar svanen det säkra före det osäkra och hotar alla som kommer i närheten så att han inte blir fasttagen – och tekniken funkar ju, för som sagt, liten känner man sej!
Jag lyckades skicka förlåt och visade att jag förstod honom genom att skicka tillbaka bilden ihop med ”starkt ogillande”-känsla. Och han kom faktiskt tillbaka upp på land och åt sedan brödet ur min hand utan att fräsa åt mej. Och jag respekterade hans önskan att inte ta i honom – hur frestande det än är att ”klappa lite”.
Det är alltså inte bara husdjur du kan kommunicera med – Amelia Kinkade berättar om sina besök i djurparker i sin bok, och det är rolig läsning! Du kan aldrig gissa vilket djur som poserade helst för henne när hon var där och ritade! Jag tänker inte berätta det heller, för det förstör spänningen….
