…är vår lilla tuss. Vi har varit och hälsat på henne på förmiddagen, och hon kom glatt galopperande på sina små ostadiga ben och tyckte ”heeeej, kommer niii”. Syrran Märta och brorsan Åke uppvaktade oss också ihärdigt. Mamma Asta hade urmysiga mamma-läten för att berätta att hon var i närheten – lät precis som Russin när han kommer och ska berätta för oss att han är hemma efter en råttrunda e.d.
Vill ni se bilder?? Inte? Joho…. OK, men jag varnar er – risk för cute overload.
Goood kamerarem. (Greta i mitt knä – jag vet inte riktigt vad som är upp och ner)
Här är lilla jag… (Greta igen)
Hon klättrade mödosamt upp på min axel, pust och stånk, sedan vände hon sej om och fick svindel (yiiieks, slick slick runt munnen). Backade in bakom nacken på mej och skulle klämma sej ner mellan mej och kaklet. Men jag lyckades locka fram henne för att hjälpa henne ner igen. Tillit redan – det är bra!
Alla NIO syskonen samlade. Greta i mitten nederst med ryggen mot oss. (Det är brorsan Harry som har samma färg uppe till höger, men han har sin vita fläck nere på nosen, Greta har sin mellan ögonen).
Greta satt och hängde på hotellmattes rosa morgontofflor en stund och kom på att hon var trött av allt stojet. Knallade tillbaka till korgen och tjocksomnade utmattad på 2 röda. *naaaawh*
Brorsan Åke hamnade på rygg och sträckte lite på sej – så bedårande att jag var tvungen att plåta.
