Nu börjar det vara dags att samla allt på ett ställe. Jag har varit skeptisk till att ha en separat matblogg, eftersom jag har en djurpratsblogg som är ”bortglömd” (=jag glömmer skriva i den). Egentligen vill jag har allt på ett ställe som rör mitt liv, och kanske kommer jag att dubbelposta? Jag vet inte.
Nu har jag iallafall fört över alla mina matinlägg hit och börjat fylla ut med lite länkar och sånt. Jag plockade även in den lilla snutt matblogg jag sparade ner från GIviktkoll när jag började blogga mer publikt. Mina nybörjartankar är både preskriberade, lätt redigerade från de mest privata funderingarna och kan kanske vara till nytta för någon annan som börjar och går igenom samma sak. Unikt material aldrig tidigare publicerat alltså!! =OD Jag har inte fört över några kommentarer – de finns ju kvar på blogg.se-sidan.
Jag har taggat upp inläggen efterhand som jag flyttat dom, och lägger märke till att PLATÅ är det som skriker högst! *fnissar* Platån hos mej är snarare regel än undantag, men nu när jag kikat igenom alla mina dagboksinlägg sedan jag började har jag varit på ganska många platåer, även om denna förbannade 100-strecksplatån aaaaldrig vill ge med sej.
Den är också en av anledningarna till att jag inte skrivit så mycket på sista tiden. Jag ”maler på” helt enkelt. Ätandet går bra, jag får bara beröm av min matcoach, som jag anlitat på 3 månaders basis för att pepptalka ner från platån. Hon kan inte begripa varför jag inte minskar i vikt heller. Senaste ordinationen är att prova att ”skaka om”, en rak kontraordination från den för ett par veckor sen att låta kroppen få så lite förändring som möjligt för att inte skrämmas till lagring. Jag ska nu äta jordgubbar varje dag i 2 veckor (inte bara!!), så får vi se om den ökade mängden kolisar från bra kolis-källor kan sprattla till det lite så jag kanske lämnar det tresiffriga för gott!
Jag har även börjat med fotodagbok för att kunna visa Anna hur mina portioner ser ut, inte bara mått och vikter från Min mat.
Varför hamnar man på en platå?
Det finns massor med förklaringar (och ursäkter?). Här är några av dom jag känner för:
Jag har plockat bort över 10 kilos vikt från min kropp. Psyket hänger inte med, och även om jag ständigt skruvar och modifierar mitt matintag enligt olika teorier och rekommendationer är det mentala fortfarande är inställt på 10 kilo mer. Portionerna blir kanske onödigt stora, mättnaden lite mer än nödvändigt…? Visserligen bränner man fett när man äter fett, men sedan finns det en massa andra mekanismer i kroppen också – långt fler än vi nånsin kan begripa allas samband. Bl.a. lär lite för mycket protein vara fettbildande enligt LCHF-teorierna – så som jag kämpat med mina proteinstaplar på GIviktkoll! Nu har jag inriktiningen på fett istället. Jag går inte upp, så fettet är inte fel – det är bara lagret som ska börja brännas.
Jag minskar i omfång kontinuerligt och får numera MASSOR med kommentarer om hur det SYNS! Jag ser det till och med själv! Framförallt känner jag det! Inga valkar under armarna som tar emot när man rör sej. Den där stora hängande magen som inte har ändrat mycket mer än en decimeter i omkrets (herregud, en decimeter är jättemycket! Och från storlek 54 till undre delen av 50 har jag också minskat) är numera ”bara” en valk – vecket under är borta – det är helt magiskt! Så även om vikten inte vill ge med sej, vågen tjurar så märker jag ju att det händer massor med kroppen!
Sedan har vi det där med energin. Vissa tror att det finns ett cykliskt förlopp, och jag är nästan benägen att hålla med. Jag har haft ett par perioder när jag är monstruöst trött. Nu har jag aldrig varit gravid, men jag kan tänka mej att den första graviditetstiden när det är soffläge som gäller känns ungefär såhär. Ingen som helst soppa i benen på promenaderna, bara total koma på kvällarna, tungt och jobbigt på jobbet om dagarna. Sover bra, men är bara så trött i hela kroppen. Detta stadiet har jag genomgått ungefär 2 månader nu och är troligen ute från igen. Det är även stressrelaterat, för jag har haft en period med mycket jobb (och lite stresskoma), men jag tror att det även är kroppens sätt att reagera på hormonella förändringar av olika slag. Nu känner jag mej stark och pigg igen, och jag kan ösa på på morgonpromenaden med tryck i uppförsbackarna också.