Kommer ni ihåg mina burkar? Nä, jag ska inte sälja dom – det bor fler i det här huset. Men det är inte många av dom på den här bilden jag har nytta av idag i min matlagning.
Nu har jag kört olika varianter av GI i 10 månader. 10 kilo har jag tappat, sedan tog det stopp, kroppsligt och mentalt, eftersom jag närmade mej 100-kilosgränsen. Har även haft spök med hormonerna (förhoppningsvis tillrättat nu) och senaste två månaderna stress och sorg, som allt är faktorer för att hindra viktminskningen.
Helgerna har varit aktiva senaste tiden med diverse kalas, och det är alltid svårt att åka bort och inte själv få bestämma maten. Alla krockar är mitt eget ansvar, även om det svider att höra folk säga ”klart du ska ha lite potatis” eller ”man kan ju inte hålla på och specialanpassa allt”. Jag tycker det är jobbigt att ringa innan och kolla vad det blir för mat, så oftast struntar jag i det och hoppas på det bästa, att det går att låta bli att äta visa delar utan att det märks allt för tydligt att man väljer bort sånt man inte mår så bra av.
Det förvånar mej lite att det är så lite respekt för mitt val, men det hänger säkert ihop med min egen halvtaskiga självkänsla på mat-och-vikt-planet. Jag ber säkert om att bli lite fnyst åt, inte riktigt tagen på allvar eller missförstådd – och just idag kan jag väl göra ett undantag…? Hade jag varit allergisk hade ingen ifrågasatt. Hade jag valt att bli vegetarian hade folk tyckt jag var konstig och kanske lite jobbig, men ingen hade ifrågasatt. Jag har ”bara” valt bort kolhydrater i min mat, som oftast ”ligger vid sidan om” iallafall, eller lätt kan läggas där, så jag borde inte vara så besvärlig. Men jag brukar be om ursäkt och säga att jag kanske är lite besvärlig, och då håller man såklart med! Jag ska inte ge folk såna idéer!
Men jag har gjort det svårt för mej själv genom att proväta offentligt också. I lördags på släktkalaset hoppade jag t.ex. över de stora brödbitarna och åt bara pålägget, med värdinnas nådiga tillstånd, men provsmakade en liten bit tårta. Hade jag kollat innan hade jag säkert utan knussel kunnat fått mitt ”pålägg” på en liten delikattesstallrik bredvid och sluppit skämmas över att skrapa bort pålägget från snittarna som en annan tjurig unge. Jag lär mej väl med tiden.
Socker tål jag lite bättre än mjöl. Jag kan alltså proväta en liiiten bit tårta om den har mycket vispad grädde på sej. Den vispade grädden dämpar blodsocker-ruschen (finns säkert någon GI-förklaring på detta), så det går bra. Jag kan även äta liiite godis utan att bli risig. Ett par zoo-apor märker jag inte av någon effekt av. Men stoppar jag i mej en macka lägger sej brödet som en stor klump i magen, jag får magknip och tarmarna stannar av. Samma med pasta. Ris och potatis vet jag inte hur jag mår av, för det har jag valt bort helt, och inte testätit på länge.
Jag KAN såklart äta precis allt jag åt förr och hoppa på den matvägen igen. Jag ska bara ta mej över övergångsbesvären när jag vänjer kroppen vid kolhydrater igen. Saken är den att jag vill i dagsläget inte äta kolhydrater regelbundet, eftersom jag mår så himla bra utan dom! Jag visste knappt att jag mådde dåligt innan jag började må bra! Alla ”småkrämpor” med småvärk i fingerleder i vad jag trodde var begynnande reumatism (hade reumatisk feber som barn och har väntat på ”återfall” med åldern) och andra småkrämpor lyser med sin frånvaro. Jag trodde såklart som alla andra att man ska ha lite småkrämpor när man börjar bli äldre – men nu vet jag att jag inte behöver ha det, så varför ska jag välja det då?
Äpplekaka med vaniljsås åt jag för ett par helger sedan. De syrliga äpplena brukar gå ganska bra, och är det vaniljvisp till funkar det hyfsat utan en massa känningar. Men inte den här gången. Jag fick ont i händer och fötter, alla småleder, som kändes vätskefyllda och ömmade. Det började även ”krypa” i benen och jag fick en oroskänsla i magen. Sedan var det stopp i magen 2-3 dar igen innan jag var tillbaka på banan. Som ni förstår är helgsyndande inget hållbart alternativ, så jag ska göra mitt bästa för att undvika det ett tag framöver nu. Men det blir nog svårt för det är scrap-grejer inplanerat flera helger i vår. Frukostbufféer på hotellen är inga problem, det är värre med lunch, middag och mellanmål. Men det får lösa sej det också. Jag fick lite peptalk av käraste Virre i förmiddags så jag vågade maila en specialanpassning för helgens mat – men det var jobbigt och svårt även om jag ska till vänner som varit med hela resan, respekterar och förstår.
Jag säger farväl till mjöl iallafall nu. Iallafall för en överskådlig framtid. Jag trivs och mår bäst utan mjölmat.