Nu är han på sin sista råttrunda

Sista biden

Idag var det dags för det oundvikliga. Känsliga läsare varnas – jag terapiskriver för minnet!

Russin har varit lite dålig i magen och halvkracklig med maten senaste veckan, och i fredags, efter en stormnatt med kattlåda inne såg jag att hans mage inte funkade som den brukar. Vi hoppades att det "bara" var en gallsten eller något som spökade lite, men beställde en tid till veterinären till idag. Jag åkte dit för att få med mej de vanliga perfekta blodprovsresultaten och kanske något litet för magen hem. Det blev inte så.

Direkt när veterinären klev in genom dörren gispade hon till, och jag förstod att det var klart. I höstas efter kattungarna hade flyttat var han en tid alldeles svullen i hela kroppen, som vi trodde var mest övervikt. Men han kändes vätskig också, så vi drog ner lite på insulinet för att se om det kanske skulle hjälpa. Då slankade han till sej och fick inga symtom av för lite insulin, så vi har fortsatt med den dosen. Men han smalnade inte över magen, och det var det som var problemet.

Vet-en konstaterade direkt att det måste vara en tumör, kände lite och ställde så mycket diagnos det går att ställa utan att öppna och titta. Hon lät mej känna och förstå vad som inte skulle vara där, och började prata om eventuella behandlingar. Jag har trivts så bra med den här veterinären, som förstår precis hur mycket djuren betyder. Hon har behandlat Russin ett par år, och jag ber alltid att få henne nu när dom är flera på kliniken. Han hade förutom diarré de senaste dagarna (i fredags var det bara konstigt ljust) även haft lite problem att peta i sej sin mat, halvdåligt med matlusten, men inte matvägran. Russin är en matglad kille, så då håller man lite extra koll på honom. Han har haft problem att tugga ordentligt – börjar ju vara en tannalös gammal gubbe, så hon kikade lite i munnen på honom också, och konstaterade att han både har tandsten och var lite infekterad.

Vi kunde få antibiotika och annan "konstgjord andning" och ta hem honom ett tag till, eftersom han fortfarande var glad och pigg, och någon magmedicin, som kanske skulle hjälpa maggen, men det var osäkert eftersom det troligen var tumören som orsakade bevären i tarmarna. Jag kände hela tiden att hon säger så för att vi behöver höra att vi kan få mer tid, och hade jag kunnat hade jag lyft upp honom och sprungit därifrån långt långt bort. Istället ringde jag på Magnus, som hade kört förbi utanför en stund innan, så jag visste han var ganska nära. Han kom direkt, och vi tog farväl av vår älskade Russin-katt. Allt var så lugnt och stilla och förståndigt, och jag är glad att jag verkligen klarade av att fatta beslutet att låta honom gå nu, när han fortfarande var ganska pigg. Det hade bara varit för min egen skull jag hade tagit hem honom igen – han var klar! Och jag har fått så många genrep på detta de senaste månaderna att jag ju visste att det skulle komma snart. Jag är glad att han inte fick bli jättesjuk och lida en massa!

Bilden tog jag när han fått sin första lugnande spruta och satt i vintersolen i fönstret. Vad sjutton gick han och satte sej i fönstret för (det gjorde han redan innan han fick det lugnande)? I vanliga fall vill han bara hoppa ner och nosa runt och vara stirrig hos veterinären! Och han har inte suttit i fönster hemma på över ett år, sedan hans syn försvunnit nästan helt. Han var så fin där han satt i motljuset. När han började dåsa till och hinnorna började synas i ögonen lyfta jag försiktigt över honom på mattan på behandlingsbordet som Karin kommit in med för att han skulle ha det skönt sista stunden. Jag bröt ihop över honom och kramade honom hårt hårt. Han la sitt huvud på min hand och bara vilade. Magnus stod bakom och var varm och trygg, la handen på min rygg precis när jag behövde det. När jag sagt till honom att han var en duktig påg och att jag älskar honom över allt annat kunde jag lösgöra mej och klappa till pälsen på honom. Veterinären kom tillbaka och gav honom andra dosen så han blev helt nersövd och jag strök och strök på min mjälliga lilla katt, som funnits hos mej i nästan 15 år. Sista dosen fick han rakt i hjärtat och direkt hon stack in nålen och tryckte till kände jag att han var borta, och såg hur det slocknade i ögonen på honom. Han var bara borta. Han fanns inte där längre.

En assistent kom in med en låda hon hade förberett till honom, så vi kunde ta med honom hem. Den var ganska liten, och hon var orolig att den kanske var för liten. Undrade om hon skulle hämta en större. Men den var ungefär samma storlek som "gröna lådan" som han klämmer ner sej i för eftermiddagssömnen, där han brukar ligga när han ska ha sitt kvällsinsulin, så vi sa att det gick så bra så. Även om han inte var där längre kändes det fruktansvärt att stänga igen lådan om honom och bära ut honom i bilen. Jag är glad att jag tog mej tiden att sanera kattburen efter kiss-och-bajsolyckan som varit på ditvägen innan jag gick in, trots att vi då kom ett par minuter för sent, för det hade inte varit roligt att behöva ta tag i nu i efterhand när allt började sjunka in. Det var för övrigt första gången jag lyckats vara så förutseende att jag hade med både torkyrulle, rengöringsmedel och byte av tidningar, och inte hade vanliga filten i buren. Senaste åren har Russin alltid gjort ifrån sej i buren när vi farit iväg, av stressen. Jag lärde mej till sist!

Men vad hände egentligen?? Jag skulle ju bara på lite checkup!! Och kom hem utan balluuba…

Greta tog farväl innan vi for – vad dom vet! Hon stod på baktassarna och sniffade på honom genom burgallret. När jag kom hem med lådan med hans kropp ställde jag ner den så hon fick snusa på honom. En snabb undersökning, men hon förstod ju att han inte var där, så hon gick igen. Jag lyfte upp honom och kammade bort allt mjäll jag såg, tvättade av hans tassar lite försiktigt och svepte in honom i den lila filten och la tillbaka honom i lådan. Det var mest för min egen skull, det kändes bra att pyssla om honom en sista gång. Sedan fick jag vänta ett par timmar på att Magnus skulle sluta jobbet. Han kom hem lite tidigare, och i solnedgången grävde vi ner Russin på råttrundan, där han kunde sitta i timmar och bara mysa.

Råttrundan

Farväl min vän – vi ses igen! Tack för alla underbara stunder och år vi fått tillsammans!

Som ni märker uppdaterar jag inte den här bloggen så ofta. Jag kanske lägger in mina kattinlägg här senare, hur det gick med bebisar o.d., men det har ingen hög prio. Jag samlar allt i min vanliga blogg istället. Detta ville jag gärna lägga in här direkt iallafall, eftersom Russin-katten är min logga och den jag har att tacka för allt mitt djurprat. Han fick ett långt och lyckligt liv, trots 7,5 år med diabetes. Och det var inte den som tog honom ifrån oss till slut.

1 COMMENT

  1. Åh, Sara, vad sorgligt – och så fint berättat! Jag känner så starkt med dig i sorgen och förlusten! Din fina Russin-katt som inte längre finns fysiskt hos dig, men vad han betytt mycket, han måste varit en alldeles speciell katt! Och som haft det så bra hos dig, hela tiden, ända tills du måste göra honom den sista tjänsten. Så klok han var, och fick det som han ville.
    Rest in Peace – du underbara änglakatt Russin!
    Kramar från Margaretha

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.