Jag hade läst Mia Mattsons första bok om djurprat och tyckte det verkade fascinerande. Man måste ju testa om det verkligen är så enkelt som hon påstår! Särskilt inspirerande var berättelsen om hennes hund som välte henne i hallen för att de tänkte ”jobbigt, nu ska hunden hoppa och välta mej när jag kommer hem”.
Jag tänkte jag skulle prova metoden ”skicka film på vad som förväntas av honom” på min grannes hund, som blev djupt olycklig varje gång man lämnade honom. Grannen jobbade ofta kvällar, och då erbjöd jag mej att gå ut med Rocky en vända under tiden, så han slapp vara sysslolös så lång stund. Jag behövde dessutom motionen =o). Samma sak utspelade sej varje gång man hade varit ute. Lite kel med vovven inne, sedan när jag skulle gå såg han olycklig ut, och så fort man gick ut och stoppade nyckeln i låset skällde Rocky två skall och sedan satte han igång att yla övergivet. Om balkongdörren var på glänt kunde man höra honom yla övergivet en timme senare också. Sånt är ju aldrig kul…
(Huruvida djur har tidsuppfattning eller inte tvista de lärde om. Jag tror både ja och nej. Min katt är ju en ”Lassie” som man kan ställa klockan efter. Prick klockan tre vill han ha mat, och det upprepas klockan 9 på kvällen. Sedan han fick diabetes brukar han göra ett försök vid 8 också, men då hänvisar jag till torrfoderskålen… *ler*.)
Jag skulle förklara för Rocky att grannen skulle komma hem och hur glad hunden blir då. Jag satte mej ner med Rocky i soffan och spelade upp en filmsekvens i mitt huvud: Jag går ut, sätter nyckeln i låset, Rocky sitter kvar på mattan, med huvudet på sned och väntar uppmärksamt på vad som händer sen. Rocky lägger sej ner och väntar. Rocky hör grannen komma i trappan, springer glatt ut i hallen och sitter på hallmattan när grannen kliver in genom dörren. Viftar glatt på svansen och gnyr lyckligt i väntan på att grannen ska böja sej ner och säga hej. Tänkte filmen tre gånger för säkerhets skull (man vet ju aldrig).
Efter det sa jag hejdå till Rocky, gick ut, och satte nyckeln i låset…. väntade…. tyst…. Gick ner för trappan ganska högljutt för att se om det skulle framkalla hans ylande, om det bara var en slump. Men inte ett pip kom från dörren. Tyvärr tänkte jag inte på att följa upp med grannen hur Rocky betett sej när han kom hem. Men han skällde och ylade iallafall inte övergivet nån mer gång när jag varit ute och gått med honom…
Detta var alltså mitt första försök till kommunikation med djur – att skicka bilder. Jag tror starkt på metoden, och det är inget som är farligt att testa själv hemma med ditt djur! Tänk bara på att inte förvänta dej för mycket – för djuret kan känna om du blir besviken, och bli frustrerad.
